Såpoperasjukhuset...

Och det verkliga -
dödsrosslande uttråkade halvväntande
såriga variga
nerskitna -
bortpissade stinkande
översteriliserade

med bara - handskar in mot huden
evig plastdräkt över själen
andedräkten
skriker tyst
till för mycket och litet
av allt
som kan levas
och sägas
(och inte) i människolivet

med människoskriket -
når nästan ut

på en enda sekund -
är varje sal
varje stund
mera stumt
mera högljudd
än någonting
som någonsin
har ekat här
på denna jorden

överarbetande sönderskor
springer och jobbar
tredubbla skift
har knappast ens tid
för ett halft -
ännu mindre
glättiga såpoperadrömmar
dramaturgier
romanser och möten
med kollegor
och patienter
som sitter och halvskakar i sängen
med o-för-lösta korsord
och tarot-liknande patienser
snart det nästa sista kortet
(kanske bara döden)
(kanske den hängande gubben)

som en dag
kommer att kunna gå ut
på samma gamla nybäddade säng
om ett halft sekel
nyblandad kortlek
och någonting så

i det verkliga
Såpopera-sjukhuset
sjuka sköterskor
som alltid behöver
en extra arm eller fem
innan visaren fem

I Såp-opera-sjukhuset
med den tondöva damen
i trappan
och dom som halkar på såpa
över genom halvstädade golv
dörrar med trippelspring
kaffedarr

och hjärtan i brand -

som för alltid -
(nästan) aldrig kan säga
och veta

just vad det var

som fick dom att någonting göra

och alls vara kvar

mitt i allt detta

i det sjukaste huset

med såriga fingrar
och dubbelarbetande hjärtslag

bortom strålande såpoperadrömmar
och filmstjärneskimmer.

I det verkliga -
Såpoperasjukhuset.

I det sjukliga och sterila huset.
I såpoperasjukhuset.