Det satt en vithårig man
i blå jacka och skärmmössa
framför katedralen
i Sevilla

Framför sig hade han en flat ask med några slantar i
och han höll sina armar utsträckta framför sig
med handflatorna uppåt

Jag tänkte
att när jag kommer ut igen
ska jag sticka en sedel
i hans hand

Och jag gick runt därinne
och beundrade och begapade
och fotograferade
och nästan dövades av sorlet
från turistgrupperna

När jag äntligen hittade utgången
låg den på en helt annan sida
än ingången

Och där någonstans
- i glipan mellan sol och trötthet -
tappade jag min tanke

Långt efteråt
kom den tillbaka
- i form av smärta

Jag hade en möjlighet att
- för ett kort ögonblick -
lysa upp en människas tillvaro

Och jag gjorde det inte