Högdagrar, grafiten formar näsan, ur skuggorna

munnen, mina fingrar blir svarta som ögonen glänser som bly. Lägger till ännu en skugga.

Det är du, du flödar ur mina händer kommer orden som är linjer som är ord som är du, som blir levande mellan ljus och mörker och jag tecknar din hals.

Kråset som på en clown. Bröstet är bart, jag stryker handen över, följer konturerna med pekfingret, trycker hårt över hjärtat, gnuggar in mörkret. Suddar fram ljuset, över dina läppar, en tunn linje. Jag lägger till, drar ifrån, fyller i, älskar med mina händer. Ditt ansikte blir ett nu mitt i allt.Det är vitt, som blir grått som blir svart

Men jag undrar var fanns du? I min hand, i min hjärna, i mitt hjärta eller någonstans mitt emellan

Jag backar, bort från dig. Ser dig på avstånd, ditt ansikte, du är fortfarande tyst. Är en teckning på ett ark.

Sen reser du dig upp och går

lämnar mig stående en bit bort som blir längre 

och längre

ifrån

tills jag inte längre ser vad jag har gjort.