Så en dag upptäcker jag att jag gör precis samma sak som den jag skrattar åt:  jag känner igen min egen oförmåga att se på saker från ett annat perspektiv. Och när den som skrattar åt mig upptäcker samma sak har jag redan slutat skratta åt mig själv. Man kanske ska hitta nån att vara arg på istället?