På gränsen mellan natt och morgon
Innan allt vaknar
Men långt efter att det slutar vara vaket
Sitter jag ensam
Desperat klamrande till tillvaron
Och om vintern
Är hela världen desto mörkare
Små ljusglimtar
En enkel skrivbordslampa, en dator
Gatlyktor ute
Till dem håller jag mig så hårt det går
Får inte sova
Varför skulle jag inte kunna svara på
Det enda jag vet
Är att jag är fast i mörkrets famn
Om jag stannar
Kanske jag aldrig behöver se morgonen
Jag sitter mjukt
Men min kropp säger mig att det är hårt
Och när tankar
På sängens lakan, värme, och behag vaknar
Mår jag nästan illa
Kanske är jag fast här i mellanlandet, i gråzonen
Av rädsla för livet
Jag gömmer mig där tiden slutat vandra fram
Och hoppas
Att morgondagen aldrig riktigt behöver börja
Även nu
Klamrar jag mig fast vid skrivandet
Av den här dikten