När hon drömmer
om en skimrande enhörning
djupt i en skog.

Var det kanske bara
den allra första
tunna gyllenstrålen
utav morgonsolen
som tittade in
som målades samman
in mot hennes panna...

Till ett strålande
omvänt horn

...så himmelskt gjort
i hennes himlasäng
och änglahår.

När hon djupt in i drömmen
finner en enhörning
så långt i en skog
i varje helgons gömda glänta
för prinsessor
och drömmens poetissor
så långt in i grönskan.

Just när morgonsolen
gläntade på täcket
och hon åter rider fram
på oskuldsjord
med änglaord
och himmelrikets skog.

När - Visdom - Styrka - Mod -
har strålat ut från solen
som ett väldigt gyllne horn

spunnet samman
av tidig morgonrodnads
sköraste strålar...

Till ett hemligt enhörningshorn
att rida fram uppå
över sin himmel
över jord och skog.

När palats och slottsträdgård
ligger så långt
långt bort.

Men sängen ack så nära.

Då drömmer hon
och rider
fram på morgonrodnads
enhörningshorn
över änglajord.

Spelar med sitt inre ljus
ur ett enhörningshorn
med dom allra sprödaste
strålande ord
(som man bara kan viska).

Just när dagen
inte hunnit vakna
ur sitt täcke.

Då drömmer hon en skog
med en sjungande visdomsfontän
en liten glänta och ett bord
med en förskräcklig vacker enhörning
som just har yttrat
dessa ord:

"Du är bara för stor."

Just då hon vaknat upp.
Till den stora glädjen
och den lilla gråten.
Badad och baddad
så skönt och förfärligt
utav gryningssolen
och månskensslöjan.

Vid ett enhörningshorn.

Vid ett stentäckt bord
så djupt i en skog.