Björn cyklar på en grusstig som på båda sidorna kantas av pilträd – en betydligt trevligare cykelväg än de asfalterade inne i stan. Han är 57 år, det är en söndag i slutet av augusti och dagen har varit varm. Han är på väg hem efter att ha ägnat eftermiddagen åt en liten tur på landet. Eller, liten och liten… Närmare tre mil har han avverkat på sin Monark – som för övrigt naturligtvis är en damcykel. Något annat vore dumt i hans ålder. Han har ju med åren förlorat mycket av sin tidigare vighet och har ingen större lust att vrida ben och rygg ur led – eller åtminstone riskera sträckningar – bara för att ingen ska uppfatta honom som omanlig.

Ett par gånger har han faktiskt fått gliringar av andra medelålders män som mer än antytt att en riktig karl måste använda herrcykel. Vilket löjligt resonemang! Det är väl snarare så att den som hänger upp ens grad av manlighet på utformningen av den cykel på vilken man färdas själv torde vara ganska osäker i sin egen manlighet. Och för övrigt har Björn alltid tyckt att ett av de ting som verkligen utmärker en riktig karl är just det att han inte är rädd för risken att bli betraktad som omanlig. En definition som med andra ord innebär att det råder ganska stor brist på riktiga karlakarlar här i världen. Detta eftersom den stora skräcken bland så kallat riktiga män förefaller vara just att riskera att bli betraktad som ens det minsta kvinnlig.

Själv känner sig dock Björn helt trygg i sin egen könsidentitet – damcykeln till trots. Dessutom vet han från egen erfarenhet i ungdomens dagar hur det känns att välta och få sin fysiska manlighet klämd av en herrcykels ramstång. Och det är inte något som han önskar uppleva på nytt.

Plötsligt springer en hare fram tvärs över stigen och sekunden efter kommer en räv i det närmaste flygande i samma riktning som haren. Björn har pedalerna i sådant läge att han inte hinner använda fotbromsen. Istället trycker han instinktivt och hårt till om handbromsen. Detta leder naturligtvis till att cykeln tippar framåt för att sedan välta. Björn faller till marken. Sekunden senare passerar en sportcykels tunna däck bara centimetrar från hans huvud. Samtidigt hörs en ung mans röst högt och irriterat utropa: ”Vad sysslar du med gubbjävel!”

Ynglingen och hans sportcykel försvinner därefter snabbt ut ur Björns nu låga synfält – i en hastighet som med god marginal förefaller överstiga den lagstadgade gällande vid framförsel av cykelfordon. Även haren och räven har försvunnit utom synhåll.

Björn kravlar sig upp på två ben. Tack och lov verkar ingenting vara brutet – även om ena knät värker litegrann. Annars förefaller skadorna endast bestå av ett par ytliga skrubbsår och en liten reva på ena byxbenet. Han sänder en tacksam tanke till sin egen manlighet som ju som nämnts är så stark att han vågar cykla på en damcykel. Annars kunde skadan varit ännu värre och för manligheten kännbar.

Ett kyrktorn skymtar en bit bort i cykelvägens riktning och Björn bestämmer sig för att leda cykeln dit. För intill kyrkor brukar det vanligtvis finnas kyrkogårdar och på sådana finns det alltid bänkar där man kan sätta sig och vila en stund, vilket han nu känner behov av. Lätt haltande börjar han gå. Tycker sig plötsligt höra sin mammas röst som säger: ”Det var ju bra att du inte slog ihjäl dig helt, min lilla björnunge!” Hon brukade säga så när han var liten och hade ramlat och slagit sig. Och när hon tyckte att hans upptåg tenderade att bli lite väl vilda brukade hon försöka få honom att lugna ner sig med orden: ”Slå nu inte ihjäl dig, för då får du stryk!” Han visste att hon skämtade, men brukade ändå bedyra att han inte tänkte slå ihjäl sig. Ett löfte som han också alltid hållit – så även denna gång.

Hans tankar vandrar över till den oförskämde unge man som sånär cyklat på honom. Märkligt beteende att skälla på någon som råkat ut för en olycka, istället för att fundera på om inte den egna hastigheten var det verkliga problemet i sammanhanget. Och ännu märkligare att inte stanna och fråga om man kan vara till hjälp, utan istället bara ropa en förolämpning och sedan cykla vidare i samma höga hastighet. Så skulle han själv aldrig ha betett sig – inte ens när han var ung och dum.

Hursomhelst blir det allt oftare som han utsätts för olika former av åldersfascism av unga släta varelser som verkar tro att de själva kommer att få behålla sin nuvarande ålder och sitt nuvarande utseende för evigt. Som om inte alla förr eller senare förlorar sin ungdom och eventuella skönhet. Förutom sångerskan Carola förstås – för hon är den enda person han känner till som bara blir snyggare och snyggare ju äldre hon blir. Men hon har väl förmodligen en speciell deal med Gud. Eller också har hon hittat en ovanligt skicklig plastikkirurg.

Så småningom kommer Björn fram till kyrkogårdsmuren. Grinden står öppen så han kliver på. Men innan dess hinner han bli grovt utskälld av en liten ettrig knähund som möjligen reagerar på hans haltande gång. Den äldre man som befinner sig i andra änden av hundens koppel vänder sig mot sin fyrbente vän och säger roat: ”Vem tror du att du är? En pitbull eller?” Och det kan man ju undra, tänker Björn.

Väl inne på kyrkogården hittar Björn en bänk som badar i solljus till skillnad från vissa andra bänkar som hamnat i skugga – solen har långsamt börjat försvinna ner bakom träden. Han plockar fram termosen ur den sadelväska som är fäst på pakethållaren. Ingenting går upp mot en kopp kaffe en sommarkväll. Och enligt Björn är det förmodligen så här som paradiset är – som att cykla genom landsbyggden en stilla afton om sommaren för att sedan sätta sig någonstans och dricka kaffe. Så Björn dricker sitt kaffe och njuter av den ljumma vinden, humlornas surrande, fågelsången och det lätta suset i trädkronorna.

När termosen är tom stoppar han ner den tillsammans med muggen i sadelväskan igen. Det börjar bli dags att bege sig hemåt, men något får honom att vilja stanna kvar lite längre i fridfullheten, så därför går han en långsam omväg bland gravarna. De gravplatser som han passerar är välskötta och prydligt ansade. Men plötsligt får han syn på ett markant undantag.

Visserligen är gravstenen i skick som ny, med det begravda parets namn i tydliga förgyllda bokstäver. Carl-Gustav och Bojan hette de. Björn ler lite åt det lustiga i att makan hette Bojan. Det lär Carl-Gustav ha fått utstå en och annan gliring för. Gravplatsen i sig är dock inte något att dra på munnen åt – helt övervuxen med diverse ogräs som den är. Och som väntat har därför en liten skylt placerats mitt i eländet – en skylt som förkunnar att ”gravrättsinnehavaren ombedes tillse att gravplatsen vårdas. Om så icke sker kommer gravrätten att upphöra”.

För Björn är det tydligt att gravrättsinnehavaren av en eller annan orsak för länge sedan slutat bry sig och att Bojan och Carl-Gustav snart kommer att förlora sin sista viloplats. Den insikten känns av någon anledning oerhört sorglig. Och utan att förstå varför styr han plötsligt sina steg mot den del av kyrkogården där räfsor och ogräshackor förvaras. Han hämtar erforderliga redskap och går sedan tillbaka till den igenvuxna graven där han ägnar nästan en timme åt att röja bort allt ogräs.

När han är klar har det hunnit bli nästan helt mörkt. Han slänger ogräset i för ogräs avsedd tunna och ställer tillbaka redskapen. Sedan leder han cykeln mot utgången. Vid grinden möter han en robust kvinna klädd i väktaruniform. Hon ler mot Björn. ”Nu höll du nästan på att bli inlåst”, säger hon och tillägger förklarande: ”Här brukar aldrig vara någon så här dags.”

Björn besvarar leendet och säger: ”Det var en grav som behövde snyggas till lite.” Han har just passerat grindhålet när väktaren säger: ”Jag tycker det är så rörande med en anhörig som är så mån om sina anhörigas grav att han tillbringar sin söndagskväll här.” Sedan låser hon grinden med hjälp av en kätting och ett stort hänglås.

Björn överväger om han ska berätta för kvinnan att han just ägnat femtio minuter åt att röja två främlingars ogräsbevuxna gravplats, men inser att han bara skulle framstå som aningen knäpp. Så istället säger han hej, tänder cykellyktorna, sätter sig på sadeln och börjar trampa hemåt mot stan och sin mörka och öde lägenhet.