Jag kräks upp en rosa enhörning,

och baddar ditt flexibla samvete

med honung, salubrin och fabler

om att du inte är en förövare.

Jag låter din saga växa i min gom

till en pulserande uppriktighet,

som vildsint pumpar ut vita lögner

för att rädda ditt [och spreja mitt] ansikte.

Jag var din flyktväg i går natt,

i dag är jag slasket under dina skor,

smutsen under dina manikyrerade naglar,

som du avlägsnar innan du intar talarstolen.