Jag har en minnesbild.
där jag ser en man.
Märkt av det hårda livet.
Knotig, stel och krokig
visar han sitt ansikte.
Ett gammalmansansikte.
Fårat och ärrat av villkor
som vi knappt kan drömma om.

Jag ser också en kvinna,
tärd av arbete och mångbarnsfödsel,
sitta vid sitt köksbord.
Med en sockerbit mellan läpparna
i den till synes tandlösa munnen,
och tillsammans med en grannkäring,
dricker de kaffe-på-fat,
njutande enda avkopplingen på dagen,

Dock
Ingen ovanlig syn.
Bara en bild från två generationer tillbaka.
På de som utan att klaga,
bara höll käft, bet ihop
och byggde Sverige.

Pärlor var de på livets stråt,
ja, äkta var de också,
Något tålte de skrattas åt,
Men mera hedras ändå.