Jag flyger igen

Har återigen hamnat över den svarta avgrunden

Med svarta, oerhört mjuka och starka vingar
Svävar jag över avgrunden
Vet inte varför jag alltid hamnar där
Men mina vingar är starka och bär mig utan tvekan
Så jag är inte rädd

Ovanför mig finns stjärnor i massor men himlen i övrigt är svart

Jag flyger igen
Som vanligt över avgrunden
Och jag har ingen aning om varför det alltid är där jag hamnar när jag flyger

Känner mig tom invärtes när jag flyger runt
Utan att anstränga mig speciellt
Vet heller inte varför jag har vingar och varför de är svarta
Jag är ingen ängel
Det har inte med änglar att göra alls, vad jag vet
Hör kanske ihop med drömmen om att en gång vara en svala
Som i full frihet svischar omkring under en blå himmel
För svalor verkar ha så roligt
Verkar inte ha några bekymmer överhuvudtaget

Innan avgrunden
Finns en mur som jag ibland står på
Innan jag kastar mig ut och flyger
Jag är inte rädd
Inte ängslig över avgrunden
För varje gång jag kastar mig ut
Och så kommer vingarna fram och håller mig svävande
Jag vet inte var de kommer från
Och varför just jag skulle begåvas med vingar för att inte slå ihjäl mig i djupet
Kanske någon vill att jag ska överleva

Sedan jag svävat en stund
Brukar jag landa på en vacker gatlykta
Vid en gata
I ett stilla decembersnöfall
I juletid

Den gatlyktan har jag sett i verkligheten
Så jag vet att den finns
Men visste inte att den fanns precis där jag behövde den för att landa säkert

Mina starka svarta mjuka vingar
Fäller jag elegant ihop på ryggen
Och de stör mig inte alls
Trots att de är stora och långa
Nästan lika långa som jag är själv

Där på gatlyktan blir jag sittande
Och tittar på den singlande snön som lägger sig som ett mjukt täcke
Över gatan och de små radhusen
Där julbelysningen skiner milt i fönstren
Allt är lugnt och stilla
Inte ett ljud hörs

Och det är stjärnklart
Trots snöfallet

Högt uppe på gatlyktan
Sitter jag och väntar på något

Väntar på dig
En vacker snöig stjärnklar natt i decembers juldagar
Väntar på dig

Och när du kommer gående
Under gatlyktan
Sträcker jag ner min mjuka svarta vinge
Och stryker dig mycket mjukt och lätt över kinden

Med förvåning tittar du dig runt
Men ser inget
Det är jag som smekt din kind
Men du ser inget
Och jag sitter alldeles tyst för att inte ramla ner i den svarta avgrunden igen

Du fortsätter förundrad gatan framåt
För att komma hem
Och fira julen
Med dina nära och kära

Men för alltid kommer smekningen över din kind
Att finnas i ditt minne
Och du kommer för alltid att fundera vem som smekte kinden
Den kvällen i december när det snöade och var stjärnklart samtidigt

Hade du tänkt på att titta uppåt
Hade du kanske kunnat se mig
Sittande på gatlyktans topp
Alldeles ensam
Men med mjuka svarta stora vingar

Förvåningen över att smekningen har ritat ett stort förundrat märke i din själ
Och du kommer aldrig att glömma den
Det kommer att vara det sista du minns
När du lämnar denna värld
För att vandra vidare i andra outforskade världar

Vi ses!


© Nina 2003-08-10