Tecknar en bild
målar en tavla
gör en avbild i förkolnad
med en cigarettfimp
i dimmor av aska
med trasiga pennor och penslar
livets avklippta färger

Med nageln och såret
med bitar av maten
målar fram en hemlig tavla
ur fängelsefönstrets
gallrade ramar

Målar av och på
precis allting
runtomkring
alla saker som finns
utom just gallret

Målar fram frihetsdrömmar
och grönskande fågelsånger
i den fängslade bilden

Målar fram skönhet
och onåbar storhet
ur livets öppnade glänta
i den instängda bilden

Inga fler zebror
har mera svarta fängelsegaller
dom är alla nu fullständigt vita
livets helgonvita hästar

Inga fler zebror
runtomking i världen
i det här
omvända människo-zooet
där djuren är dom
som tittar
som vandrar runt omkring
långt utanför buren
och människor viskar långt här inne

Inga fler zebror
i det här tyranniska zoo:t
i det här fängelsefönstret
dom tappade alla
sina gjutjärnstunga ränder
från burens fängelsekläder
från sina själsliga dräkter

Dom kastade alla
sina galler
och blev genast himmelskt vita
istället
(i sitt ställe)
klev den fram urskogens enhörning
nånting så stort
aldrig förr sett
så osägbart sagolikt vit
när det fängelsesvarta
i duken på huden
i fönsterbilden
i greppet kring handen

Helt plötsligt har lossnat
från tanken och handen
ur ur ögat
ramlat ner från sinnet
ur duken
bort från världen

Var det bara en fängelse-dröm?

Är vi alla änglar
när vi står här
helt öppna
utan våra bojor och kedjor?

Är vi alla sagolika hästar
beklädda med molnslöjans
tunnaste vitnad
pudrade kristalliskt
änglavingens himmelska vita

Finns där några enhörningar
i den stora vilda massan
dom många som man trodde
bara varit
inmurade inburade zebror
målade och gallrade
nedsmutsade hästar
alla dessa ömmande små
som har bundits med strecken
fästa på väggen
i sitt innersta öga

När vi står här utan
zebrans ränder
på kroppen
och i djupet av sinnet
inga fler kedjor och bojor
nere i jorden

Kan vi bara någon gång
få känna våra vingar
mot detta fönstret

Snart nästan helt öppet
utan zebrans ränder

i våra ögon