Jag har kidnappat dina framtidsvisioner,
tuktat dem till snöpta tamhundar,
med min fräsande, frätande svada.

Du har knäböjt som en nyfrälst åt min avsky;
hostat upp blodiga "Jag älskar dig"-böner,
med en röst som tillåtits skräna för länge.

När du ligger utslagen på det rödfläckiga lakanet,
höjer jag mitt knivblad till stämma,
och vrider upp tystnaden.