Mannen som längre fram i denna berättelse ska inse att han glömt sitt eget namn befinner sig på den norska oljeplattformen Edvard Grieg. För tillfället har han av en tankspridd fe förvandlats till sångerskan Dolly Parton. Hon (Dolly Parton, alltså) sitter i oljeplattformens bar och väntar på att kvällens underhållning ska börja. Det är artisten Madonna som kontrakterats av norska staten för att dansa orientalisk magdans utan skyddsnät men med skyddsombud.

Dolly dricker en drink bestående av apelsinjuice, sockerdricka och elefantöl när hon avbryts i drickandet av att en vältränad flodhäst stiger fram till henne och frågar: "Går du ofta hit?" Fru Parton svarar slentrianmässigt: "Nej. Jag går aldrig hit. Jag är inte ens här nu." Flodhästen står tyst och handfallen i exakt 3,8 sekunder innan han finner sig och kontrar med orden: "Inte jag heller, så då har vi något gemensamt."

Från en obestämd plats i rummet strömmar Mahlers sjätte symfoni. Flodhästen tittar upp i taket och frågar: "Får jag ge dig en komplett komplimang?" Dolly viftar bort en ettrig fluga och svarar: "Bara om du absolut måste." Flodhästen inser att han absolut måste och mumlar generat: "Du har så vackra och intelligenta öron." Fru Parton replikerar: "Så säger alla! Kan du inte ge mig en riktigt originell komplimang istället?"

Den vältränade flodhästen harklar sig och utbrister desperat: "Bussen anländer på utsatt tid!" Dolly häpnar och undrar: "Var det en komplimang?" Flodhästen nickar tyst och Dolly säger dramatiskt: "Det var den bästa komplimang som jag någonsin fått! Var har du varit i hela mitt liv?" Flodhästen svarar: "I Eslöv."

Plötsligt hörs en högtalarröst från en bestämd plats i rummet. Högtalarrösten meddelar uppsluppet att oljeplattformen dessvärre kommer att sjunka till havets botten. Högtalarrösten avslutar meddelandet med orden: "Ha det!"

Sekunden senare befinner sig Dolly Parton djupt under havsytan, men tack vare de två framträdande fettkuddar på vilka hon baserat en stor del av sin karriär börjar hon långsamt flyta uppåt. Just då ringer hennes mobiltelefon och hon vaknar.

Mannen som längre fram i denna berättelse ska inse att han glömt sitt eget namn svarar sömndrucket. I andra änden hörs en irriterande och tillgjort positiv röst som säger: "Mitt namn är Dolly Parton och jag hoppas att jag stör så här tidigt på morgonen, men jag telefonerar från Statiska Centralverket och jag undrar om jag skulle kunna få ställa några frågor." Mannen som om några sekunder ska inse att han glömt sitt eget namn svarar till sin egen förvåning: "Shorts." Detta tolkar Dolly Parton som ett jakande svar och ställer därför den första frågan, nämligen: "Vad heter du?"

I det ögonblicket inser mannen att han glömt sitt namn, men eftersom han tycker att han ändå borde säga något så svarar han: "Jag heter Ingmar Bergman." Dollys andra fråga blir: "Vilket är den märkligaste formulering som rättstavningsprogrammet i din mobil skapat?"

Ingmar Bergman tänker efter och innan han tänkt klart svarar han: "Det måste vara att 'utställningarna umgås'." Dolly gäspar och undrar: "Men är du helt säker på att utställningarna inte umgås?" Ingmar svarar att han inte tror att utställningar kan umgås. Dolly frågar: "Men vet du helt säkert att utställningar inte umgås?" Ingmar svarar nej. "Jag trodde väl det!" utbrister Dolly Parton triumfatoriskt.

Nästföljande fråga blir: "Hade du världens bästa föräldrar?" Ingmar Bergman tänker inte efter och svarar därför: "Nej, jag hade usla föräldrar men de köpte ofta godis till mig och därför kände jag mig till fullo kompenserad för deras bristande föräldraskap." Dolly prasslar med en godispåse och frågar: "Vad är det första du vill göra när du ser en vacker kvinna?" Bergman svarar: "Jag vill hjälpa henne att använda tandtråd." Dolly reflekterar: "Det var originellt!" Mannen som glömt sitt namn konstaterar att så är det att vara Ingmar Bergman. I alla fall på torsdagar.

Sedan frågar han: "Säg mig, kära Dolly Parton, vad ska du egentligen göra med alla dessa svar?" Dolly säger humoristiskt: "Vi ska spara dem i ett låst arkiv och när du minst anar det plockar vi fram svaren och använder dem mot dig." Bergman konstaterar: "Som vanligt, med andra ord."

Då ringer hans mobiltelefons väckningssignal så högt att han vaknar. Märkligt nog befinner han sig på gågatan i Malmö. Han känner försiktigt efter och inser att han är på väg till stadsteatern. Vid hans sida går Dolly Parton, men det syns tydligt att hon desperat försöker se ut som Liv Ullman. Han frågar henne varför hon inte bär dräkt. "För att jag inte är dräktig", svarar hon slagkraftigt och spirituellt. Sedan fortsätter hon: "Men säg mig Ingmar... För du heter väl Ingmar?"

Mannen som glömt sitt namn nickar upproriskt. Dolly, som fortfarande försöker se ut som Liv Ullman, frågar då: " Vad anser du om den danske filosofen Sören Kirkegaard?" Bergman svarar mycket bestämt: "Han grubblade för mycket. Borde ha skaffat sig ett liv istället." Dolly fnittrar: "Precis min åsikt."

Vid stadsteatern står en journalist som liknar Harriet Bosse. "Vad vill du göra i framtiden?" frågar hon med bossigt tonfall. "I framtiden vill jag leva i nuet", svarar mannen som glömde sitt namn.