I en glasskål kan hon vila sitt värde
regndroppar fyller den sakta med vatten
hon gör som blommorna i blomrabatten
tar varken stöd av korset eller svärdet

hon lyder varken dumma eller lärde
men lyss genom regn till gråten och skratten
hon lär av kaninen, hunden och katten
av åkern och skogen, havet och gärdet

i glasskålen vilar hon blicken stilla
på stenen den våta på skålens botten
som ingen kan rubba eller förvilla

långt bort ifrån kraven, vågen och måtten
från äga och väga, hata och gilla
hon är i sig själv den högsta vinstlotten