"Satans hobbykommunistiska blåblodsadel!" gastade Göran. "Hur kan man vara så förbannat klantig att man tappar plånboken? Jag som hade alla mina medlemskort, telefonnummer och andra viktiga saker i den."

Göran var 57 år och stoltserade med efternamnet Lundgren. Han var dock en mycket splittrad person och uppträdde därför ofta under sitt alias – Bo Persson. Göran/Bo bar med stolthet epitetet Bolsjevik-Moderat och ansåg att det var varje individs rätt och förbannade skyldighet att gå fram som en trimmad jordfräs bland åsikter och moraliska principer. Han levde också strikt efter denna paroll. Hans schizofrena personkemi började redan vid tonåren, då han slukade allt som hade med Fantomen att göra. Göran ville leva ett dubbelliv precis som Den vandrande vålnaden gjorde. Han bestämde sig för att bli Ambivalensens Apostel.

Men det var då och nu är nu:

Göran hade precis kommit hem från sitt jobb, som bestod i att enligt traditionellt socialistiskt mönster arbeta som knegare på Volvos skitiga fabriksgolv, och han svor inombords över den borttappade plånboken. Pengarna gjorde detsamma, det var medlemskortens frånvaro han var förtvivlad över: Marxist-Leninistiska Samfundet, Fängsla Nelson Mandela-Uppropet, Sven Wollter-Fanclub, VIP-kortet till Café Opera, Almarna Åt Folket-Sällskapet, Fri Jakt På Valar För Fan; alla hans hårt förtjänade certifikat var borta. Stackars Göran. Stackars Bo.

    "Skrutt, skrutt, skrutt", mumlade Göran.

Göran var Göran från sex på morgonen till tre på eftermiddagen, mellan tre och sex på kvällen var han Bo-Göran och efter klockan sex fram till läggdags var han Bo.

Göran satte sig vid sitt runda ålderstigna bord, vilket han förhandlat till sig av en uteliggare i utbyte mot en varm filt och några uppiggande ordfraser. Han läppjade bryskt på en kopp te av märket Konsums Blåvita och knaprade på en limpskalk. Han befann sig i den socialistiska delen av huset; en robust byst av Hjalmar Branting, som han själv smitt i finaste kattguld, stod på en piedestal av baltiskt virke, köksklockan vars visare var utformade likt hackan och skäran tickade högljutt irriterande. Göran övergav sitt tedrickande och gick fram till spisen för att svänga ihop en måltid värdig en grovhuggen arbetare; lapskojs, isterband, bruna bönor och en pint Dräpare [lika delar Renat och långfil].

Klockan slog tre; vips förbyttes den ultrarevolutionäre socialistslusken Göran till den tvetydige åsiktshuliganen Bo-Göran. När han var denna person kunde vad som helst hända, han var helt enkelt inte kapabel att härska över sina egna handlingar. När han var Göran eller Bo var han åtminstone konsekvent; radikal eller reaktionär, men som Bo–Göran var hans sinne samlat till en sjudundrande cocktail av allt och inget. Hans beklädnad, som alldeles nyss bestått av snickarbyxor från Överskottsbolaget, en nersölad verkstadsskjorta från Volvo och ett par rediga arbetarkängor med tåhätta, changerades till en moderiktig, om än anarkistisk, utstyrsel; bomullsbyxor med knappgylf från Hugo Boss, mockasiner från Myrorna, sidenväst med schalkrage från Versace och en stickad kofta från Galne Gunnar.

   "Ner med kärnkraftverken!" vrålade Göran för att i nästa andetag utbrista: "Höj momsen på vaselin! Avveckla äldreomsorgen och bygg upp Berlinmuren!"

Bo-Göran visade var skåpet skulle stå… där, där, där och där. Efter de tre timmar av mentalt kaos som utspelade sig varje eftermiddag blev vår gode huvudperson oftast trött, vilket även var fallet denna dag. Han lade sig i soffan i mellanrummet, där alla sorters åsikter och värderingar får härska fritt, och slöt sedan ögonen lyssnande på Eld Attack Krossa i ena hörluren och högläsning av Knut Hamsun i den andra.

Han väcktes som Bo av den timerinställda stereon. Klockan hade blivit sex och till jubelropet från borgarnas valseger anno 1985 flög Bo upp ur sängen. Han rörde sig med precisionsavvägda och benuppdragande steg mot sitt fisförnäma krypin. Efter att mycket prydligt ha vikt ihop sina kläder och lagt de i chiffonjén av mahogny draperade Bo sin kropp med den typ av kläder han ansåg att varje civiliserad man med högt huvud och rak rygg skulle bära; tofflor i alligatorskinn, sammetsbyxor, en fiskbensmönstrad skjorta och slutligen en svart fluga med diamantprydnader som greve Von Snorkel enligt sägnen skall ha burit.

Bo ville gärna ta sig ett societetsskrovmål innan han började sin osäkra färd mot ett eventuellt insläpp på Café Opera, han kunde ju inte vara säker på att de släppte in honom då han förlorat sitt VIP-kort tillsammans med plånboken.

Med stiliga rörelser snickrade han ihop följande kvällsmat; ugnstekt kalvrygg med schalottenlök och gnocchigratäng med grönsakspytt och rysk kaviar på rostade tvärsnittar. Detta avnjöt han i stillhet med en sedan 1800-talet lagrad fransk vinsort. Med honom till bords satt den av vax handgjorda Karl XII:e statyetten som med ett stolt anlete stirrade dimmigt på honom, en miniatyr av baron Drummel af Skattsmitare i finaste alabaster stod som ståtlig prydnad mitt på bordet.

   "Skål min gamle bundsförvant!" sa Bo och höjde sitt glas mot en relativt tystlåten Kalle Dussin.

    "Här kommer du inte in", sa vakten med myndig stämma, "kommer man inte i Limousin, Mercedes eller dylikt och dessutom inte har ett VIP-kort har man ingenting här att göra."

    "Men vad står ni och insinuerar?" svarade Bo förbryllat. "Jag har minsann den mest välvårdade Mercan i hela denna förkastliga soptipp till stad, och jag berättade ju för er att jag förlorat mitt VIP-kort. Tror ni att ni kan behandla mig hur ni vill, ni av kosttillskott uppbyggda Darwins skaparteoribekräftare?"

   Plötsligt slog det honom att i det rus han uppnått av det vällagrade vinet hade han tagit fel bil, han hade inte tagit sin svartlackerade Mercedes... han hade kört hit i Görans firmabil - en brun Volvo med vita fläckar. Det var inte konstigt att gorillan vid dörren vägrade släppa in honom.

   Med skammens rodnad i sitt ansikte gick han med dystra steg hemåt i den mörka vinternatten, hans renommé var förstört, hans blåblodiga själ var chikanerad och han upplevde situationen värre än en gruppvåldtäkt utförd av sibiriska järnvägsarbetare. Bo slängde sin becksvarta höghatt, designad av Jean-Paul Gaultier och med landsvapnet broderat, i sin antika rottingmöbel. Med tårfyllda ögon lade han sig i den tempererade vattensängen och lyssnade på storsvulstiga tal av de Clerk innan han somnade ifrån hela sin vemodiga sinnesstämning.

    "Är det Göran?" undrade en uppjagad röst i den andra änden av telefonen.

   Göran tittade på sin köksklocka och konstaterade att klockan var kvart i tre, han var med andra ord Göran.

   "Det kan du sätta dina profitlystna öron på", svarade Göran.

    "Så bra då", sa rösten, "det är nämligen så att jag heter Lars Kantarell och är chefsredaktör för den mycket seriösa tidskriften Skelett i Garderoben."

   "Vad är det för kapitalistisk smörja!?" replikerade Göran.

    "Det är en mycket initierad tidskrift som undersöker makthavare, celebriteter, höginkomstagare och andra intressanta personers privat- och arbetsliv."

     "Ge mig din adress", svarade Göran, "sen ska jag skicka ett Simkort så du kan ringa till någon som bryr sig."

   "Jag tror nog att DU bör bry dig", sa Kantarell. "Det är faktiskt som så att jag har hittat din plånbok och den innehåller en mängd intressanta, om än mycket suspekta, medlemskort, urklipp och telefonnummer och annat. Vad har du för kommentar till detta?"

   "Gå och gräv efter bovar och nolltaxerare, din murvel" sa Göran. "Jag har inte gjort något: Jag är en hederlig arbetare som sliter ihop min lön på ett asbestutsöndrande verkstadsgolv. Det är mer än man kan säga om dig, din vampyr, din hyenliknande avart till imbecill journalist!"

   "Nåväl", sa Kantarell, "jag tänker i vilket fall som helst publicera alla dessa ting jag hittat i din plånbok och jag har redan ringt till din arbetsgivare på Volvo, och vet du vad?"

   "Nej, Tjorven, vadå?" Svarade Göran.

    "Du har fått sparken! dojan! foten!" skrattade Kantarell.

   Göran brast inombords, skulle hans arbete tas ifrån honom? Han som slitit precis likt knegare gjort i alla år, han som välsignat sin unikabox, tungkysst Lars Werner i sina våtaste drömmar och bejublat Gudruns tafatta bugg på Docklands. Han slängde på luren och ringde upp sin arbetsgivare - Sören Förgylld - som bekräftade det som Kantarell just påstått.

   Några minuter senare ringde de ifrån Marxist-Leninistiska Samfundet och berättade att man uteslutit honom p.g.a. hans kontakter med extremhögern. Flera samtal följde och alla hade de samma bittra budskap: ”Du är utesluten.”

Klockan slog tre; Bo-Göran var uppenbart förvirrad över alla upplevelser som trängdes i hans vanligtvis upp över öronen fyllda skalle och beslutade sig för att ta sitt liv, frågan var bara hur? Han måste göra det på ett hedersamt och ärofyllt men ändå starkt knegarbetonat sätt. Efter lång tid av huvudbry kom han på hur han skulle gå till väga; med sin reservoarpenna av guld med Francos autograf som silverinskription skulle han hugga sig i halsen samtidigt som han visslade på Internationalen och rökte handrullade kubanska cigarrer. På så vis blev likväl tillvägagångssättet som resultatet till hans förnöjsamhet; blodet som han skulle tappa var ju rött - socialismens färg, och reservoarpennans bläck var blått - adelns färg... perfekt.

   Två timmar senare var Bo-Göran/Göran/Bo död/döda, en hjälte för vår tid hade avlidit.

Det var inte lätt för Gud att bestämma vart han skulle skicka vår framlidne fantoms själ; Helvetet var ju rött och skulle passa hans bolsjeviksida men knappast hans konservativa dito; Himlen var blå och skulle därmed lämpa sig utmärkt för hans högra hjärnhalva men absolut inte hans vänstra. Och vilken plats skulle duga för Bo-Göran, mannen som var allt och ingenting på en gång?

   Men efter att ha gnuggat sina geniknölar ett tag insåg han att den ultimata platsen måste vara Bräkne-Hoby. Där fanns det vördnadsfulla Bräkne där invånarna högfärdigt gick omkring med monokel och rökte, av slavarbetande colombianer, plockad tobak, tjänade miljoner om året och föraktade alla som inte hade adligt påbrå. Där fanns också det depraverade Hoby där invånarna levde sina liv i misär och bodde i av Ragn-Sells utposterade containrar, käkade barkbröd uppblandat med tallbarrsessens och följde arbetarklassens mönster. Bo-Göran kunde hålla till på kulturkollisionernas Mecka, syltan Klegget, där invånare från båda statsdelarna samlades för att diskutera triviala ting såsom Das Kapital, Mundebo, subventionerat rödtjut, Zarah Leander, förmögenhetsskatt och Arne Hegerfors hårbeklädda hjässa.

   Slutet gott, slickepott!