Om din sol går i moll
över en kristallblå himmel,
låt då en röst av grus
röra vid dina drunknade ögon
och fiskmåsarna skära sitt gräs
utmed Nissans druckna silver. 

Tom Waits sjunger mig ett skepp.
Vågornas väg är min fader och moder,
syster och bror, flaskan och årens gång.
Träet ryser, stegrar sig, skälver, klyver –
jag dricker upp ända till botten,
surrar fast mig vid masten
och vi går ner. Glasmånen stiger åter
full vid horisonten.