Man kallar mig för Äcklet;

jag bär berättelser på min rygg,

på mina krumma, puckelryggiga skuldror:

legender som ingen längre tror på.

Jag pustar occ kånkar på en historia,

en forntid man numer förbjudit:

då man skall upptäcka hjulet igen,

i vilket jag - Äcklet - sätter käppar i.

Jag blästras med svordomar och invektiv,

jag tyngs av oket från den s.k. sämresorten,

men jag vet att en dag ser man upp till mig

oavsett om jag är Äcklet eller inte.