Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Frontens Gudinna (O du, revolverkvinna!)

Frontens Gudinna,
O du, revolverkvinna!

Med din nära kära vän
så stadigt i hölstret
och med geväret
så högt ovan molnen
redo på att skjuta
ännu mera redo
på att bara vänta
på att en hel evighet
ska fylla ut ditt magasin
pumpas ut
genom det specialkonstruerade geväret
alltför många generationer
hållit upp för tidigt
med den tragiskt sköna handen
som om du var någon annan
med dina blickar som kunde döda
och kan rädda
(så många - få)
sätta gravstenar ner i foten
och hålla det tillbaka
ett helt liv av ännu mera
eller rusa fram
och välkomna dom andra
till det nya livet
i vildmarkens vidder
ännu barbariskt tragiskt laglöst
bland alla dessa vildar
med drömska blickar.

Beskåda detta!
Hur Frontens Gudinna
med sin framtidsrevolver
och sin historiska blick
så stadigt snurrar den på fingret
och sekundsnabbt passar in i hölstret
som något ner mot botten på en grav.

Se revolvergudinnan!
Med höghastighetsgeväret
när hon strör ännu fler kulor
än någon annan
kunnat - velat - göra
mellan två darrande människohänder
och två väntande hjärtan.

Se denna frontens gudinna
med blodet i blicken.

Vill vi verkligen besjunga
hennes dubbelvända skönhet
det stora mörkret
i hennes hjärta
med det tunga livets fulla smärta?

Vill vi verkligen försköna
allt detta så förrädiska
spruckna och fina
romantisera mera
vapendragarnas tyrannier?
Göra sånger och legender
av maktspråkets människor?

Och om vi bara...
i just det här fallet
kunde ha svarat.
Då hade vi svarat:
Detta är precis vad vi vill.

För Frontens Gudinna!
Hon som har räddat
med sina kulor
mer än dubbelt så många
än alla människor som hon siktat
håvat in i krysset
rullat ner
i den självgrävda graven
mera naket
mera öppet
för oss alla.

Så nu ligger hon och siktar
högt över taken
tittar ner på folket
väljer ut dom värsta
väljer bort
nog många få
med hela sitt hjärta.

Låter sen sparvarna
dom ner ifrån himlen
dom oräknade kulorna
falla ner
i ett blyregn dansar det stora molnet
av sex vilsna själar
dom har väntat sedan så länge
dom väntar nu ännu
på att få titta
in i hennes ögon
en sista gång
liksom kistlock
halvt öppet och stängt.

Och känna skräcken
i den stora vilda skönhet
som hon ständigt bär på
med sitt försenade avtryckarfinger
över sitt hjärta
så djupt i sitt inre
en hel värld nästan redo
att få börja gläntas
släppas ut
dansa runt i blyregnets tårar
men nu som vita duvor
svävande högt över molnen
alla komna med ett brev
en liten fredskvist i sin näbb
ett livets budskap
om någon helt annan slags skönhet
än den som kunde finnas
någonstans
i denna hårda värld.

Med den tunga synen...
det fasansfullt vackra
som hon en gång såg
i skuggans djup
i sin egen grav
snart hälften grävd
men aldrig klar
med hennes egna fingrar
hade ristat in i träet
den sköna psalmen
den korta skriften
om hennes liv.
Bredvid det halvskrivna datum
då hon kommer
att falla baklänges
ner i detta hål.

Med dubbel glädje
och tredubbel sorg
inför det hårda livet
som hon har levt
bland alla oss andra.

I denna grönskande värld.
Som hon har levt.




Fri vers (Fri form) av Verner Forsman
Läst 200 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2017-04-05 17:03



Bookmark and Share


    ej medlem längre
ingen ska behöva stå utanför!:)
2017-04-07

    ej medlem längre
påminner om min pistoldikt.
2017-04-05
  > Nästa text
< Föregående

Verner Forsman
Verner Forsman