Jag kan inte kontrollera mig själv, men jag kan handskas med mig själv;
redan från början uppfostrades jag till att bli en sjöbuse.

När jag skjutsades ut klev jag i hamn i min pappas gamla hemvist. Den där han hade varit sedan han flyttade ut. Nu hade han flyttat igen.

(Under åren i lägenheten såg jag ibland en skepnad, hörde saker, såg att saker hade rört på sig.

Det kanske var min pappas demoner; likt han ville de mig ingenting ont, men de var ständigt närvarande.)

Efter dagens seglats klev vi i land, bort från det arbetssamma, svajiga

(som en stabil vibration, som ljudet bussens motor gör),

trånga, påträngande livet.
Vi fick åter våra ådror att gunga. Vi kände oss trygga i det, vi dränkte våra minnen, våra förtret, våra bördor, vår ångest.

För en stund flöt vi, tills vi åter föll in i verkligheten.

Vi föll in i gamla vanor.

Redan från början uppfostrades jag till en sjöbuse.
Men inte en buse i den bemärkelsen, jag var ingen Barrabas och ingen skulle bära mitt kors.

Det var bara att jag omgavs av förlista män (och någon kvinna).

Det är inget jag skäms över.

Jag gillar att presentera en bild av mig som inte är proper, ordentlig - det gör jag redan så ofta.

Det är den förtryckta, fördolda delen av mig som får komma till uttryck. Det känns därför lite mer äkta, jag känner mig lite mer fri.

Gamla anor födde oss. Dessa förlista män (och någon kvinna). Dessa som jag kallar familj

(som jag nu har har två av).