"Hur är det?"
"Det är bara bra"
*Jag ljög, varför måste jag alltid ljuga i din närvaro?
Varför måste jag påstå saker som inte ens är sanna...

"Jag vet ärligt inte vad jag ska göra längre..."
"Det vet inte jag heller..."
*men jo, det vet jag visst... jag måste säga sanningen, berätta hur din närvaro påverkar mig.
Hur den tär och förstör mitt liv, fast din närvaro kan lika gärna bygga upp mig och få mig att känna mig trygg...

"Jag vet precis vem du är..."
"Och jag vet precis vem du är..."
*Nej, jag har ingen aning om vem du är. Var gång jag försöker ta reda på vem du är så blir jag stoppad. Stoppad av den mening som förstört allt:
"Detta är inte lämpligt alls, och du vet det..."