Bäste Herr ~molnspanare~ och bror
klåfingrigheten blev alltför stor
och jag kunde inte låta bli
att nu lägga mina fingrar i,
För Du sa ej hur det med arvet gick.
Om arvingarna därav något fick.
*  ***  *  ****  *  ****  *  ****

Vid hundrasex släkten tyckte:
”Nej nu är det allt för mycke.
Nu måste det för tusan ändå va nog?”
Men att gubben ta av daga
kunde tyckas övermaga
så en chock de fick när gubben plötsligt dog.

Och njutande i fulla drag
de yttrade med välbehag:
”Vår väntan var förvisso inte helt lätt,
men äntligen det nu blir av
att gubbfan hamnar i sin grav,
så att vi på arvet sen kan sätta sprätt”.

Men tyvärr hade han skrivit
testamente och där givit
order att UNESCO arvet skulle få.
Så när exekutorn tystnat
på vilken de stått och lyssnat,
svor de högt och valde att till krogen gå.

När sen sorgen dränkts i spriten,
fly förbannad, trött och sliten,
vacklar en försmådd på arvet mot sitt hus.
Av ruelse och sprit så full
att han ibland ramlar omkull,
med längtan stor att få sova av sitt rus.