Att välja vägen mindre vandrad
är ödet som har målats mig
Att gå på grunden var båt strandat
är inget som tillfallit mig

Jag seglar havet jämte dem
som ej kan se mitt segel
Det blåses av en lekfull vind
utan rim och regel

Att allena vandra fram
det lockar inte hjorden
Men ensam har jag aldrig stått
jag är god vän med orden

Men visst kan själen önska sig
en vän av samma sinnelag
Att gå i klang och ton med
ett enat jämställt lag

Men min väg är av annan art
så vacker och förfärlig
Allt svart och vitt, det står klart
Men är livet så?
– Var ärlig!

Nej, att vaggas i en stillsam hop
av vågen utpå fjärden
Ni lever i en enkel loop
grå är er syn på världen

Kanske vill ni skåda i
mitt kalejdoskop av nyanser
Lyss till all kakafoni
Men minns, ni får fler chanser

Ni kan glida åter
till brytaxelns konstanta punkt
Ni skrattar inte eller gråter
det kan vara tämligt lugnt

Jag är evigt kvar i omlopp
i en kaotisk symfoni
Där Livet och Döden är min kropp
av glädjetjut och raseri

Så plötsligt byts min svallvåg ut
men stillas ej till bleke ner
Det är som känslorna tagit slut
och jag inte existerar mer

Havet det har torkat ut
och ingen droppe återstår
Själen är ett inlåst skrin
varpå låset ingen nyckel rår

Mitt inre öga öppnas tvärt, saven stiger
det bästa som har hänt
In i lustgården jag sällsamt kliver
paradisets dörr på glänt

Fågelsång och ljus på skogen
ren, obesudlad eufori
Men när tiden sedan är mogen
faller svärta ner däri

Allt som varit lycka, frid
är förruttnat, vidrigt, fullt av smolk
Varenda brukad glädjetid
är i hjärtat en vass dolk

Ja, sådant är mitt liv