Hör ej när en poetiskt lagd person
beskriver sina drömmar så charmanta
Ty dårens och fanatikerns vision
ger bilder milslångt mera intressanta

Så låt mig berätta denna typ av dröm
som väver sektens paradis av tårar
som gråts för vår världs brister, och sen döm
ifall poeter byggt det, eller dårar:

Jag vakna' upp mitt på ett ljust grönt fält
där hög och låg i endräkt hade samlats
bland paviljonger, svartvitröda tält
Jag undrade just var jag hade hamnat

Omkring mig gick perfekta människor
Så ljusa, friska, vackra, glada, unga
Bland fåglar, lamm och lejon, hästar, kor
Jag såg folk dansa, idrotta och sjunga

"Hell seger!" hälsade en kung
"Hell seger!" hälsade en drottning
"Hell seger!" och "Hell seger!" sa en ung
stolt dou män mitt i en match i brottning

Då kände jag en smärta i mitt ben
Jag hade bitits av en orm i kippa
Men så helt plötsligt bytte drömmen scen
nu såg jag ned på fältet från en klippa

Det var en lustgård skyddad av en mur
där mitt folk levde ensamma och ostört
det bästa av naturen och kultur
blandades där till något rikt men orört

Då stördes jag av stridstrummor och tjut
Ett hav av svartbrunt vällde rakt mot fältet
En hord av Zulukrigare med spjut
Trumpeter hördes från det största tältet

Men innan någon sida slagits ned
så vaknade jag, med ett argt humör
Vårt ljusa folk vill blott lämnas ifred
i paradis som mörkret inte stör.