Jag vill nå
smärtpunkten

att jag...
det tar emot att erkänna
...tycker synd
om mig själv

lik den berusades
oförmåga
att hålla sig
på vägen

är jag mer hemma
i diket
än jag har anat

smaken i munnen
torkan i tanken

den mörka
blicken
inifrån och ut

utifrån
och in

rädslan
att bli sedd
utan meriter

min självömkan
tynger mig
som bly

nacken kröks
ryggen böjs
ögonen
stelnar och stirrar

var sitter jag fast
var kan jag
sparka ifrån

ett eldklot
visar sig
i mitt inre

det svävar
fritt

bränns
och svider
mot insidan
av mina organ

men renar
likafullt

mina sår
hittar hem
i att blöda
koagulera
och läka