Jag andas ditt förakt

som härsket slaktkött i en kalk.

Vilseledd i våldsamhetens töcken 

som du döpt till svart kärlek.

Ögonlockens rullgardin tvingas upp

bevittnar hur ditt murkna hjärta sparkar.

Hur du hatar dig själv genom Mig

och blommar ut till en amöba.

Blodomloppets paddlar når avoghetens hiss

pressar källarknappen med vildsinta läppar.

Parkeringsljuset lyser mörkare än Gud,

och min kulhammare kräver remi.

Jag välter din kung med min andedräkt.