~~*~~



Mitt hjärta bor under ytan
ror med tysta svidande andetag

ekan är gisten o tung

jag trodde jag hade en trogen vän
men Du försvann från min arkipelag

jag är inte längre ung

en ensam kvinna
som ror mot...
ej lätt att veta vad
men sedan Du försvann

är det svårt att vara glad

hjärtat ruvar i mörker
dimman lägrar tät av flagad sot
tidigare var det en öppen bok

nu finns ej längre någon bot


Mitt hjärta ligger lågt
kämpar för att nå land
men av den gröna skogen

finns bara förkolnad brand

i dagar o år jag baddade mina sår
men smärtan är en ohejdbar sjö

jag är också en kvinna
bara en kvinna kan förstå

hur djupt sjunken
min farkost redan är

då satsade jag allt
men Du tog det isigt kallt

Du kan ej förstå en kvinna
som in i döden är riktigt kär

satsade min Själ
men nu är dags att ta farväl

ror min skuta fast den gått i kvav
ror mot stillhetens hav


Genom vissna rosors falnande lek
jag försöker glömma falskhet o svek

försökte att tala med hjärtats röst
men Du ville ej längre ge värme o tröst

också en ensam kvinna
som ej längre kan simma

svanarna är två
men jag får nu ensam gå

i fjärran bleknar min melodi
kvar finns endas ekot

av min svanesång

min själ flyger tyst o fri

mot ett avlägset mål
kanske kan det vara ett svart hål

där kanske vi kan finna varandra igen
i mörkret åter vinna kärleken

i en kvinnans hjärta varmt o rött
kan vi åter vila trött

i en ensam kvinnas oas

              ~~*~~

 © Bo Himmelsbåge