På min cykels
jungfruresa
genom fältmättat
landskap

hör jag dig
ovan mina tramptag

har saknat
din känslighet

är det inte den
som är din styrka

att gång på gång
stiga mot skyn
som elddrake

sjunga utan uppehåll
fastnålad
mot himlen
med vingarnas
ackompanjemang
i samma intensitet

den enda
markkontakt du har
är lärkans eviga kännetecken
dina aldrig sinande drillar

ur ett buskage
längre in på cykelstigen
lyfter örnen
helt nära
med några
kraftiga vingslag

manövrerar dig
skickligt ut ur
ditt trängda läge

stor som en hund
med ansenlig bredd
mellan vingspetsarna

tung majestätisk
mot lärkans flyktighet

i samma energi
men i olika växlar

även blomman
vid vägkanten
rör sig i vinden

förmår inte lyfta
men drömmer
om lärkdrill
och örnevingar