Fåglarna
ett enda folk
men olika
i rörelse och läte

kattugglan
i sin påflugna
klagan
med hemvist
i natten

lärkan
frimodigt
lyfter sårbar
som solen

tofsvipan
skickligt
vänder allt
upp och ner

som nötväckan
gömmer sig
blygt bakom
stammen

skrattmåsen
ständigt
må skratta

skäggdopping
tänja
mot djupen

örnen
mot höjden
i tyngd
och vingbredd

det kungsfågeln
bär i sin näbb

fragment
av koltrastens
rymd
och tolkning

av tornflygarens
tecknade noter
trioler

där bofinken
märgfullt
markerar
refrängen

som talgoxen
vässar
till tonernas
benvita
ursprung

medan gök
och näktergal
döljer sina
avsikter

kajorna
i pladder
sina åsikter

men hackspetten
spikar teser
på stängda dörrar

mot trandans
orrspel
och tjäder

endast
storspov
bär hemliga nycklar
till den svarta
tjärnen

svanparet
håller vitt
och heligt
det de hämtar
och lyfter

sträcker
med doppade
vingarnas
rop upp över ytor

när gråsparven
tröstar en pilfink
med smulor