Jag sitter vid bäcken
den där svarta bäcken, under
den där svarta natten
Jag låter min hand forsas
så att alla mina öppna sår renas av världens tid
Jag ser upp på månen
och försöker minnas
den där dagen då alla himlakroppar kraschade mot Jorden
och skapade dess gloria
och jag försöker minnas
den där dagen då planetens ringar samlades
för att ge natten ljus
Jag lägger mitt öra mot marken
för att höra den sidan av universum
som vilar i nattens motsatta håll
Jag hör
den där första dagen
den där första sekunden
innan leptonerna samlade sig
till helium, till väte
Jag vill andas in
plancks första stund
för att känna igen mig
i allt som levt och funnits
i allt som jag varit en del av
Jag sitter vid bäcken
den där bäcken
den där sista bäcken
i väntan på att dyka ned
för att bli
det första vi någonsin varit