Resa till lasarettet. Bilen skulle komma 10.30.
Ringde 10.45 och blev tillrättavisad, av en, enligt rösten
ung dam.
” Lite tålamod måste man ha. Bilen kommer före 11. ”
Efter avslutat samtal, satte jag mig på rollatorn
och väntade tålmodigt.

Framme, planerade hustrun och jag lite om hennes hemkomst, efter sin operation.
Senare blev det dags för mig, att ensam återvända hem.
Sugen på något lätt, gitte inte stå vid spisen, gick jag in i lasarettets minimarknad.
Tog ett långfranska, med mitt friska öga såg jag en 8 på prislappen.
Kände att jag hade jämna pengar i fickan.
Ynglingen i kassan sade, efter att ha räknat mynten: ” Det fattas 50 öre. ”
Innan jag åker hemifrån, sorterar jag pengarna, så jag inte överlämnar
fel. Kön växte, jag måste lämna en hundralapp.
” Vi gör så här - du får tillbaka dina 8 kronor och jag tar betalt från
sedeln. ”
Tittade på brödet - tog upp en femkrona ur kassan, överlämnade den till mig med beskedet att det gått ut.
” Vilket gått ut? ” : frågade jag? ” Datumet på brödet ” : blev svaret.
Nu hade mumlet i kön ökat, så jag fann det för gott att ge mig åstad.

Framkommen till stationen, stod där en ambulans vid en bår,
Två tog hand om patienten. Åskådare två poliser och två väktare.
” Måste ni vara så många - kan två ambulansmän inte klara detta själva? ”
” Släpp fram mig.”
Fick reda på att dörröppnaren fungerade inte.
” Nej och inte hissen. ” röt jag till.
Nerkommen till perrongen, var det insatt ett extratåg, utan handikappsingång.
Komma upp går bra, men ner de fyra trappstegen,omöjligt. Nu har jag varit dålig så länge, att jag inte skäms, att be om hjälp.
Den rara kvinnliga konduktören såg till, att jag kom helskinnad av tåget.
” Jag skall komma ihåg dig i min aftonbön ” - lovade jag.
Hemma framför Tv-n skulle jag skära upp brödet, då kniven gick genom skorpan, exploderade det.
Hela rummet blev fullt av smulor.
Så gick en dag ifrån vår tid.

Varför hände då detta under påskhelgen 06?

Varje dag, intill mina dagars ände, skall jag ha en, enligt läkaren föreskriven dos olika droger. Inför vår vintersemester packar jag in dessa i små paket av folie. Var tionde dag, gör jag en liten silverkula.
Detta är min agenda. Vår klocka är, ljus eller mörker. När jag hade 17 kulor ( 170 dagar ) var det dags att flyga hem. Söndag, avslappning med uppackning. Måndag, bank samt inköp av föda. Kväll.
Hustrun snavar på mattan i köket. Jag förstår, det hade gått riktigt illa,
Filt, kudde visste jag var ett måste. Därefter 112.

Nu hände något, som övergår mitt förstånd.
Hustrun jämrade sig högljutt. Bara jag tittade åt hennes håll, blev jag hotad till livet.
När ambulanspersonalen kom, blev det tyst. Med rejäla grepp under armar och ben. Därefter upp på en bår, ut i hissen, sedan på gatan, in i ambulansen och iväg. Inte ett ljud hördes. Hon vinkade småleende, innan dörrarna stängdes. Jag som var väl förberedd, fick inte följa med.
På grund av vikten, påstods det. Jag bär på en del kilo, som jag kunde vara utan, men inte så det inverkar på ett stort fordon.
Efteråt påstods det, att lasten utav räddningsutstyr var orsaken, inte mitt midjemått.

En lång natts oro, trots att den rara personalen gjorde allt för att lugna den gamle mannen, som för första gången på 50 år, var ensam i hemmet.

Dagen efter var det operation. Lårbenet brutet, spricka i höften. Nu var det dags att ställa om sitt liv. Plötsligt var man ensam om allting. Alla mattor ut. Rollator, rullstol samt käppar in.
Lära tvättmaskin och allt annat, som jag tidigare, enligt hustrun inte dög till.

Benet är inte lagt rätt, utan smärtan kommer att vara längre. Nu har hon vant sig vid tabletterna, så vi kan konversera vettigt igen. Hustrun, som aldrig behövt medicinera tidigare, blev lite yr i ” pottan ”, som vi säger här i Skåne.

En olycka kommer sällan ensam. Det är lika sant, som att Gud äger dagen. Hon var kallad till skiftröntgen på grund av sin bronkits. Blev bedd att återkomma , för provtagning i ena lungan.
Vid gemensamt besök hos läkare, blev vi upplysta om att en cancertumör var konstaterad
på vänster lunga.

Inte lönt att sätta in någon behandling. Bara att avvakta.

Hustrun ( 81 ) är ensam kvar av tretton syskon. Uppväxt i Kronprinssegade - Köpenhamn.
Modern Hansine, gick bort några år efter vårt giftermål. Fadern var död. Hans namn var Charles.
Det var Hansines andra man, Även den första var död och med denne hade hon sju barn.
Viola var äldst. Andreas blev gammal. Noul drunknade i hamnen vid åtta års ålder.
Elita tröttnade på livet och tog en genväg till vår Herre.
Karny träffade vi flera gånger.

Den ” kull ” hustrun tillhör, hade Tulle som äldst. Den systern, vi mötte mest.
Därefter Ellis, som har två döttrar, vilka har barn och barnbarn, samt barnbarnsbarn.
Eigil var sjöman, blev torpederad två gånger under kriget, med svåra biverkningar, som kostade honom livet.
Rita fick tuberkulos och avled i späd ålder.
Edith dog, ganska ung, blodcancer orsakade njursvikt. Hon efterlämnade en son, Bjarne som nu är gift. Har två döttrar, vilka båda har barn.
Anny återstår, som den enda av Hansines 13 barn.
Några namn i den äldsta kullen är bortglömda.

Då det vår Herre, som bestämmer, kan ännu ingen epilog skrivas.

Den som lever, får se.