*


Det är det där märket i svanken igen. Och hur du hade för

vana att vila din hand där, ögonblicket precis innan du

somnade. Inget märkvärdigt alls, knappt ens ett ärr. Inte

som då man bryter en kvist av ett träd. Hon tänker att

det är nu hon måste förflytta sin tyngdpunkt, bli mer

horisontell. Martall, tänker hon, martall.