På uppdrag rädda solen, från att falla ut i den heliga norra, norra delen.

Och, versen suger mig när jag inte ljuger igen idag.

Jag älskar den vackra viskningen av spegeln.

När vinden blåser i konsert.

Gör löven i en berömd orkester.

Bättre allt är osäkert, när hösten är en mästare.

Jag saknar hösten av rostigt guld som flyter in i själen

Jag saknar allt som inte kommer att hända.

Även om jag fortfarande väntade på den impetuösa, sången.

Jag saknar fotspåren som släppte ut den i sommar på strand.

Förlorad i ett strö sängkläder jag saknar vad hon saknar en kväll ute,

Vi tittade på den primordiella längtan, och när molnen hällde.

Splashing av ödemarkens mysterium är tecknet av rovfåglarna hemma och invasionen av viloläge ...

I mystiska spårar drömmen om en vinternatt

Det kan inte finnas någon kaotisk ingen, och för hösten är det hemligt.

Vid osmotisk klocka saknar jag senhösten

Med massor av drömmande drömmar om allt som var obestridligt.

Och med blodet som flyter i mina ådror saknar jag redan längtan efter naturen.

Precis vad hösten hon lyssnar på, saknar jag att gråta utan åtgärd.

Men ingen som ska höra…