du visslade fram solen

viskade våldsamma kyssar i mitt öra

vi vräkte sönder slöjmoln och hagel

i vår fördömda illusion

ett raster av rött och purpur

under två stridslystna blodpumpar

skimrade som ett tomt löfte

om ett evigt varmt tvåfrontskrig

vildsint nariga läppar

stelnade mot varandra som levrat blod

i ett bindgalet skuggporträtt

fyllt av maror och älvor

flyktig som en rökring

lät jag min mun löpa amok,

och frågade om du älskade mig;

du svarade "ibland"