Han parkerade bilen i änden av skogsvägen. Eller änden, snarare slutet på den delen av vägen som var farbar med bil. Vägen fortsatte men var sämre. Förra året hade han försökt köra närmare hygget och jakttornet och kört fast. Det hade tagit en jävla tid att ta sig loss för honom. Han hade dessutom glömt mobilen så han hade inte kunnat ringa på hjälp. Att gå hela vägen ut till landsvägen hade varit otänkbart, knät hade aldrig hållit för den påfrestningen.
Härifrån var det cirka en kilometer att gå till tornet, det klarade han. Han hade packat lätt. Regnet trummade mot biltaket. Enligt väderleksrapporten skulle det klarna upp framåt lunchtid, men så verkade det knappast nu. Trummandet blev intensivare och rutorna randades av det strilande regnet. Han suckade, skulle han verkligen ge sig ut i detta skitvädret? Han kunde ju faktiskt strunta i det och köra hem igen och inte känna att han behövde vara lojal mot Ernst.
Staffan som nu ägde marken ville att laget skulle inleda jakten först på fredag, så att han och hans bror också skulle kunna vara med. De var ute på kontraktsjobb med sin grävare i Dalarna och skulle inte komma hem förrän i morgon kväll.
Diskussionen om att ändra dag för inledning av jakten hade börjat en vecka tidigare:

– Varför ska vi foga oss efter er småpågar, bara för att ni är ute och tjänar storkovan?
– Men det är ju min mark nu, det handlar om två dagar, Ernst….hur viktigt kan det vara?
– Vi har alltid börjat den 15 oktober, alltid. Jag har känt far din i fyrtio år, den 15:e är helig, förstår du inte. Han vänder sig i sin grav.
– Han är död, inse.
– Det är en tradition, du kan ju för helvete inte bara ändra på det bara så där. Du är en slyngel, det tyckte din far också. Slynglar bestämmer inte, så är det.
– Vad min farsa tyckte om mig är inte viktigt längre. Dessutom vet jag vad farsan tyckte om dig. Vill du vara med i laget så börjar vi först på fredag, end of discussion. Staffan tryckte sitt pekfinger i bröstet på Ernst.

Ernst hade blivit röd sen alldeles kritvit i ansiktet och lämnat gårdsplanen med en sådan rivstart att han fick sladd på bilen och av misstag körde över en av Staffans stallkatter. Han noterade det inte ens utan for iväg i en skur av sprättande lera och grus. Det hade inte gjort saken bättre.
Staffan hade långsamt och sammanbitet lyft upp katten. Han stod med den i sina armar och förbannade Ernst och sa:

– Hur i helvete kan du va vän med den där sjuka jäveln?
– Jaa…han har sina sidor, men ja har känt han länge. Tillräckligt länge…
Vad skulle han svara? Att han var skyldig Ernst hundra tusen som han inte kunde betala, att han egentligen avskydde honom, men att han visste för mycket. Näe, det var lika bra att hålla käften.

Han la handen på ratten, satte i nyckeln och vred om, men bara tillräckligt för att kunna sätta på radion. Han kunde inte förmå sig att bara köra iväg trots att han ville. Radiorösten talade om att man hade lyckats rädda alla 33 gruvarbetare ur San Joségruvan i Chile. Den siste mannen hade bara några timmar tidigare dragits upp ur borrhålet med hjälp av den specialtillverkade kapseln som döpts till Fenix 2. Han ryste vid tanken att behöva sitta instängd under jord i två månader. Fy fan. Ett tryck över bröstet och han sköt snabbt tanken åt sidan. Den där dödsångesten gjorde sig påmind när han minst anade det. Hade han börjat bli en vekling?
Och Ernst, var har karln tagit vägen? Han borde ha ringt nu och sagt att han var på plats. Det var ju ingen idé att masa sig ut till tornet i blötan om inte Ernst var på väg till sitt. Han kollade mobilen, mottagningen var okej och ljudet var på, inget missat samtal. Äh, va fan, kanske skulle han köra hem ändå. Här kunde han ju inte sitta och vänta som en idiot. Han gnuggade händerna otåligt mot låren. Det började bli lite småkyligt i bilen och regnet visade inga tecken på att tappa sitt grepp. Nej,han skulle vänta lite till. Han förbannade sig själv för att han inte hade styrkan att sätta ner foten gentemot Ernst. Någon gång skulle det väl ta slut. Så här hade det varit ända sedan de gick i småskolan. Ernst var den som satte reglerna och han hängde på. Gjorde man inte som Ernst dirigerat blev det ett herrans liv, han visste ju det.Han tog fram termosen ur ryggsäcken och slog upp en kopp kaffe och stoppade in en snus. Han tänkte på Staffan och hans bror Ulrik. Det var rediga pojkar, arbetsamma. Olle hade nog inte varit någon vidare far till dem, han söp för mycket. Visst hade han skött gården men han hade sålt djuren till slut. Någon hade anmält honom till länstyrelsen för vanskötsel. Olle hade tagit illa vid sig och känt sig förföljd. Det var nog början till allt som hände sen.
Ljudet av en storlom och kraftiga vibrationen i hjärttrakten väckte honom ur tankarna. Displayen visade att det var Ernst.

– Ja, hallå!
– Är du dum eller varför har du inte slagit på jaktradion? Har du med dig den?
– Ja,men vi skulle ju inte…
Faktum var att han alltid hade jaktradion med sig i bilen. Det var ju en himla tur annars hade det tagit husihelvete. Men denna gången hade de bestämt att inte använda den för Ernst var orolig för att de skulle bli hörda på frekvensen. Han skakade på huvudet, drog ett djup andetag och släppte försiktigt ut sucken så den inte skulle höras.
– Slå på den nu då, jag börjar gå mot mitt om fem minuter. Jag är där inom en timme. Vi hörs då.
– Okej

Han klev ur bilen och krängde på sig det gröna regnstället, öppnade bakluckan för att ta fram jaktradion och geväret. Men vad i helvete! Geväret! Hade han glömt det? Han tittade i baksätet, nej. Han var helt säker på att han tagit det från vapenskåpet och lagt det i bakluckan. Han tittade igen, inget.Vad skulle han göra nu? Han vågade fan inte ringa och säga att han glömt det, det gick bara inte. Han slog på jaktradion för att inte dröja,han visste att det skulle surra till i Ernst radio. Han började gå mot tornet så fort han kunde, liksom för att kompensera för sitt misstag. Tänkte att det ändå inte skulle komma någon älg, det regnar, så sikten är dålig. De andra brukade häckla honom för att han var en fegskytt, han kunde skylla på det, att han inte fått korn. Och förresten vad skulle hända om de skulle skjuta en älg? Hur smusslar man undan ett dött djur på 300 kilo? Knät värkte men nu var det bara dryga femhundra meter kvar och när han tittade upp mot himlen såg han att det började ljusna i väster. Kanske skulle det sluta regna i alla fall.