Strån av det vita håret du nästan inte hade
eller din självklara mustasch
dansar i utkanten av mitt synfält
även när jag blundar
Inte sådär som spindelväv
som andra gamlingar kan få
utan skarpt och starkt hela tiden
som din perfekt skottade garageinfart
på juldagen eller januaris födelsedagskalas

En stadig märklig närvaro som aldrig kunde ändras
jag träffade dig inte så ofta
du höll dig till garaget
jag tror inte riktigt du visste hur du borde umgås med oss
märkliga små barnbarn
speciellt när vi blev äldre
och vi visste inte hur vi skulle umgås med dig
och jag önskar verkligen att det var mer
mer vad som helst egentligen
jag saknar relationen jag tror att vi båda önskade oss
och det är en märklig saknad
en frånvaro som inte kan lämna mig helt
vad jag än distraherar mig med
för just nu skriver jag en dikt om dig morfar
med dig morfar
och innan spelade jag spel med dig
och åt middag med dig
och gick en promenad med dig
och förbannade att jag inte gjorde mer sånt
medan det ännu fanns tid

Tyngden du lämnat kvar
i alla våra bröstkorgar
måste vara så lätt för mig
jämfört med somliga andras
och ändå kan jag knappt bemöda mig själv ett leende
och alla som slinker fram är falska
för hur kan de vara något annat?
och jag hoppas och ber
trots att jag inte egentligen tror på sådant
att din ande ska stanna hos mormor
och mamma och min morbror
så länge du alls förmår
och hjälpa dem stå upprätt
lätta deras steg och ge dem all din kärlek
tyst men obeveklig
som det ljumma brummandet
från den glänsande heliga bil i perfekt skick
du måste ha fått istället för vingar och harpa
och vem behöver gloria med en flint som din?

Hemma kan bara vara en enda plats
oavsett alla resor ni företog er,
jag minns godiset ni köpte till oss barn från färjorna,
Huset du byggde och bodde i
ditt garage med bilen som var i perfekt skick
runt fikabordet med familjen
du dricker te med honung
du halvtjatar med mormor
ni är som en person med två kroppar
som fungerar i en balans som få nånsin kan nå
och det är här du är hemma
hos dina barn och barnbarn och alla hundar
men framför allt hos mormor
mormor och morfar
så är det bara
det är den enda verkligheten jag förstår
den enda jag vill förstå
och det finns så ofantligt mycket mer att säga
men jag är varken rätt person eller poet nog att uttrycka dem
farväl älskade morfar