Jag kvider ett kväde i kvalen

jag sjunger en sång utan ord.

Den tomhet som uppfyller salen,

där nolltolerans bokat bord,

finns ej uppå denna jord.

Min strupe den flämtar och ängslar

sig för att nån dag tvingas fly,

från kacklet och bruset som fängslar

den morgon som ej synes gry,

men redan passerat revy.

Må rösten för evigt mig svika;

allting har ju blivit sagt

av andra som sa sig va' lika

trötta, som jag, på förakt,

men vände till trendens takt.

Jag kvider ett kväde i sorgen,

jag kvider ett kväde i hat:

Kung Midas har intagit borgen,

själv var jag för trött och lat

för att slåss mot guldoblat.

Jag ångrar att jag nånsin sjungit,

att jag tömt mig blott på en ton.

Jag hyllar de gatlopp jag sprungit,

när jag var en annan person;

en skugga - en stum distraktion.



 * * *

Visa i vinden