Jag tråkade honom för att han hade alla band av Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” på bästa plats i hans lilla studentrum. Så pretto liksom. Han såg på mig med snett leende och visst medlidande när han svarade att böckerna var en gåva från en vän som gått bort i leukemi, bara 21 år gammal. Obekväm start på besöket hemma hos honom som var meningen att leda till jag vet inte vad. Vi tittade på bilder från hans modellkarriär och jag tänkte att bara han inte varit så spinkig och att han nog hade vad man i modellsammanhang kallar ”ett karaktäristiskt utseende”. Så här i efterhand var väl allt så självklart men hur sjutton ska man veta helt säkert att någon är intresserad av en om allt man gör är att prata, prata, prata. För prata det kunde vi och kanske det var just därför det aldrig blev något. Inga pinsamma tystnader att fylla ut med förstulna blickar eller lätt beröring eller annat som flyttar platonskt vänskapsförhållande till annan mark. Jag hade väl ändå på känn att han var svag för mig men sen kom den andre i klassen och var svårtillgänglig och tyst men lyckades ändå rycka undan mattan för mig. Fura, pladask, jadå. Jag föll. Hårt. Stora ögon hade ni gemensamt men uppenbarligen föredrog jag den senare som dumpade mig efter nio månader. Kanske ett klassiskt exempel på hur kvinnor inte alltid väljer den som är bäst för dem eller som det står på kylskåpsmagneten hemma hos min moster. Att 20-åriga flickor vill ha en spännande, cool, snygg, rik etc man (och 30-åriga flickor vill ha någon som är snäll).

Vår vänskap återhämtade sig liksom aldrig till min besvikelse. En tredje klasskompis försökte förklara och trösta förlorad vän ”Anna, en killkompis är egentligen bara en kuk i en plastpåse. Alltid redo att tas fram”. Förklaringen var inte helt tillfredställande men oavsett lades en pusselbit i hur relationer blir och inte blir till och att kanske även svaga signaler är värda att lyssna på i framtiden. Så blev han ändå en sån där som det aldrig blivit något med som man tänker tillbaka på med liten dos av vemod och nostalgi. Han slutförde inte utbildningen, efter ett par år dök han inte upp och alla vi andra valde inriktningar och spriddes för vinden och inget visste väl egentligen var han hade tagit vägen och detta var innan mobiltelefoner och sociala medier och så var det med det.

Döm om min förvåning när jag femton år senare såg honom på ett julbord i en restaurang belägen på en skärgårdsö. Han var där med sin familj det vill säga mor och far och syskon och jag var där med man, svärföräldrar och vår fyramånaders son på armen. Jag blev glad att se honom och ville hälsa och kanske prata en stund om gamla tider men han var märkbart besvärad och undvek alla kontaktförsök och jag gav upp ganska snabbt. Men det störde mig. Sen tänkte jag på honom. Tänkte på hur det kanske skulle blivit. Tänkte på att jag ändå gängade mig med en ”snäll” (fast inte han) precis så klyschigt som kylskåpsmagneten förespått.

Och hade förhållandet med min man varit helt hundra hade jag kanske inte tänkt på han från mitt förflutna. Eller hade jag? Var det kanske vi som skulle blivit. Ännu efter sju år tillsammans med min man fanns det något stelt och ovant i sättet som vi låg med varandra på. Som att vi inte riktigt passade ihop, som en skruvkork som går på snett, som något som gnisslar oförberett och upprepat. När han stack sin tunga i min mun under förspelet var det precis så det kändes. Sedan under själva akten brukade jag dra hans kropp till mig och kyssa hans axel för att slippa munkontakten. Sen var väl själva akten rätt fin ändå. Så där som de kan vara efter sju-åtta år. Men vi hade alltid varit tysta. Ibland hade jag stönat lite högre så att akten skulle avslutas lite snabbare. Så passionen fanns inte men tryggheten och vänskapen och det är väl inte första gången i världshistorien som ett äktenskap blir så.

Så jag och min man stretade på och jag hittade på anledningar till det, inte minst givet vår son och att en till liten varelse snart tog min kropp i besittning. För det är så man gör. Eller en del gör så i varje fall. Flera stycken globalt. Hur många har väl egentligen det bra? Kärlekskemikalierna tar ju slut redan efter ett par år oavsett vad och sen är det bara stret som gäller. Idén om romantisk kärlek har bas i kärlekshistorier där man tar livet av sig för att man inte får varandra i Verona. Någon brittisk filosof menade att kärleksdrömmen därmed är baserad på i det närmaste psykisk sjukdom.

Men många tankar passerade i mitt huvud medan jag laddade tvättmaskinen med plagg efter plagg, plockade upp leksaker med böjd rygg, handlade barnvagnen full och insåg väl hemma att jag glömt både mjölk och bananer. På kvällarna stod jag i dörröppningen och tittade in på två ulliga huvuden med små trubbiga näsor och den lenaste hud och dessa två var det vackraste och mest fulländade jag någonsin sett. För deras skull stretade vi och jag tänkte i mitt stilla sinne att bara om föräldrarna undviker öppen konflikt är det enligt psykologspalten i morgontidningen trots allt bättre att hålla ihop än att skiljas åt. Och vem tycker inte att småbarnsåren är tuffa. Vem tänker inte på expojkvänner eller såna som det aldrig blev något med när man tröstar två skrikande barn som inte vill ta på sig galonkläder och inte gå till förskolan och blir beskylld av sin bättre hälft att vara alltför slapphänt eller alltför inkonsekvent eller helt enkelt göra det mesta fel nästan hela tiden.

Och hade det där hembesöket där för femton år sen slutat annorlunda hade väl även han och jag gjort slut eller kämpat eller inte varit kära efter sju-åtta år.

För att reparera förhållandet med min man började vi reparera andra saker och när lägenhetsrenoveringarna inte längre räckte till köpte vi med bidrag från hans föräldrar en liten sommarstuga där lagandet kunde fortsätta. Det var efter en slitig sommar i stugan som jag satt på tretimmarsbussen hem helt ensam. Vi hade lagt våra semestrar lite omlott och jag var på väg hem till en tom lägenhet för att göra några timmars dödfött jobb på redovisningsavdelningen på ett dammigt och för tillfället obefolkat kontor. Vår främsta ursäkt för att inte ha helt gemensam semester var att förskolan var stängd så länge men min man protesterade inte när vi drog isär veckorna lite extra så att det bara blev två veckor tillsammans alla fyra.

I vilket fall var det sen kväll på bussen från landet och jag såg fram emot en lugn och tyst resa in mot stan. Jag satt med ryggen mot dörröppningen och syntes inte för passagerare som steg på förrän de till exempel satte sig mitt emot mig. Och vi hade inte kommit långt på färden innan han den där från förr dök upp igen. Hade han sett mig hade han nog inte satt sig mitt emot mig men han hade precis lagt upp sin tunga ryggsäck på bagagehyllan och hans resesällskap, en kvinna, hade gjort sig hemmastadd vid fönstret mitt emot mig. Våra blickar möttes och frystes för ett par sekunder. Han var sig lik men mer man. Ett ytterligare ett par sekunders tvekan var det klart att ingen av oss skulle erkänna den andres närvaro. Jag tänkte att ville han inte prata förut så varför skulle han vilja det på den långa bussfärden. Jag rotade febrilt i min väska efter en pocketbok som jag precis läst ut men något var jag ju tvungen att fästa blicken på. Över bokkanten såg jag hur deras händer flätades lite tafatt och jag fick känslan av att de precis träffats. Även om jag vände blad i boken med jämna mellanrum kunde jag inte släppa tanken på honom och hans ressällskap och på vad som inte blev och hur jag kunde varit så urbota korkad. Som en psykiskt sjuk tänkte jag tanken att det kanske kunde bli något ändå och all beslutsamhet om att streta på hemmaplan och undvika öppna konflikter var som bortblåst. Så vände jag blad igen vid tanken på att det säkert gick att se på mig att mina tankar inte var som man kan förvänta sig av en ganska slumpmässig passagerare på en buss. Så tänkte jag att skärp dig du försöker bara fly från ditt småbarnsårsträsk och varför ska du förstöra både ditt eget och de som de mitt emot har påbörjat och har du ens möjlighet att förstöra något och gör dig inte till åtlöje och allt är bara psykologisk motreaktion på hans avvisande på skärgårdsjulbordet och eskapism och bitterhet och fan vet vad. Och kilometrarna passerade så långsamt förbi och än hade det bara gått femton minuter av den långa, långa resan in till stan. Hon var vacker hon som satt bredvid. Inte tärd av hemmaslit och passivt aggressiva konflikter. Vi hade samma hårfärg hon och jag men hon såg yngre ut. Jag begravde mig i boken igen, försökte hitta intressanta formuleringar men boken var en gratisgåva som kom inplastad med ett inredningsmagasin och kvalitén därefter.

-Ursäkta mig.

Jag kanske hörde orden men mina tankar var för intrasslade för att förstå att de var riktade till mig. Hennes hand på min arm jag ryckte till. Och inte förrän då lade jag märke till hennes ring. En enklare guldvariant, väldigt klassisk men inte särskilt nutida.

-Å förlåt. Ursäkta. Du har inte en penna?

Jag såg upp, såg hur hennes penna gett upp och listan de försökte författa hade ett ofullständigt ord givet bläckbrist.

-Jovisst mumlade jag och undvek bådas blickar när jag räckte dem pennan.

Sen pausade jag mina egna förvirrade funderingar och tittade ut genom fönstret där deras spegelbilder syntes i rutan, av allt att döma alltmer kärvänliga. De pratade om tallrikar och glas och bordsdekorationer och gäster och listade ibland saker med min utlånade penna och när de började diskutera prästen och kyrkan gissade jag att sannolikheten för att de planerade en begravning ändå var ganska låg. Så alla mina planer på att sticka till honom mitt telefonnummer lades åt sidan och jag övade mindfulnessandning hela vägen in till stan där jag fick tillbaka min penna, försökte le mot henne och önskade dem lycka till men jag kastade sedan pennan i närmaste papperskorg när de troligtvis var utom sikte.