Så kom den. En bris. Av lättnad. Så efterlängtad för vi bestämmer trots inte över kärleksgudinnans nycker.

Detta trots eller tack vare att det var en vecka sen vi hördes. Kanske för sista gången för det har tagit slut så många gånger.

En vindpust i vilken jag ser på oss som något avlägset. Som en gulgrå gammal arkivfilm på lite för hög hastighet. Som något som var men inte är.

Det kommer ta tid och längtans klor kommer åter gripa tag. Men just i denna stund känner jag vinddraget mot kinden, blundar och tänker på intet.