Vid ett bord på detta tåg finns ett rum. Ljuset över de två som sitter där får mig att tänka på ett kök, som att tågets bord har blivit ett köksbord. De läser och skriver, samtalar med varandra, som att vi andra inte fanns. Jag kan inte höra vad de säger från den plats jag sitter. De har tagit av sig sina jackor, vi andra är alla påpälsade. Jag betraktar dem som att jag vore på en teater och de sitter på scenen. Hon snurrar sitt hår och hennes son, jag tror att det är hennes son eller jag är säker på det, har stora lurar och skriver på sin dator, hon snurrar och skriver i sina papper.

Jag tänker att jag också skriver

Bordet är fullt av papper och någon skriker, men det är som att de inget hör där i sitt kök på scenen. Koncentrationen i deras ansikten när de skriver, nu med varsin penna. Hennes röd, hans svart. Jag undrar vad de skriver medan jag betraktar hur hon vänder blad, läser, snurrar och skriver. Alla röster runtomkring, men det är tyst i deras kök här på tåget mot Trelleborg.

Snart är vi framme, rentutav nu.

De tar på sig sina jackor och kliver ut ur sitt kök, ut från scenen.

Jag glömmer att titta åt vilket håll de går och jag glömde att applådera.