Det skär mig lite i bröstet.
Att jag faktiskt lämnat alla.
Det har varit jobbigt men lättare än innan.
Det var för mycket förflutet på en och samma plats. Jag kom liksom aldrig ifrån.
Misstag kom runt hörn och påminde om smärta och halvt läkande sår.
Platser som aldrig fick en annan betydelse, ansikten som sa sorg eller saknar.
Blickar som skrek fördomar och fördomar som skrek sanningen om dem, aldrig mig.
Jag gjorde mig en möjlighet, en chans och sedan tog den.
Den möjlighet som öppnar mer än den dörren jag tillslut gick ut ur.
Trygghetszonen.
Den som kan förblinda en människa.
Jag är fortfarande inte hel eller frisk och det vill eller blir jag inte heller.
För sorgen och saknaden, sveken och misstagen definierar mig.
Blir jag hel, har jag inget kvar att lära.