Vi går på kalas. Mamma har gjort sig fin och dödsmärket under plåstret syns nästan inte. På håll kan man ta henne för en ung flicka. Det svarta håret, de vita skorna, fötternas steg. Snett bakom går pappa och han ska också på kalas. Vi går på kalas. Vi är kalas.

Det regnar ute. Kylan har ingenting med nästan juni att göra och jag bär samma skydd som året runt. Det är så kallt i de här trappuppgångarna, det sitter liksom i väggarna. Bakom röklukten, mellan fingeravtrycken. Jag drar den svarta sjalen kring axlarna.

Kalaset syns på långt håll. Röda, gula, gröna ljuslyktor flämtar längs borden. Kvarteret har tömts på syrener och grillos ersätter tystnaden. Det är så fint att ha något att prata om. Hamburgare. Perfekta sallader. Servetter. Och vikten av fårost som inte smakar får.

Jag representerar ungdom. Här. Tårögda pappor och mellantingsmammor har sin egen variant. Mot mig vänder man sig och säger titta, systern kommer, så fint. Tänk om våra också vågade. Men det handlar inte om mod. Jag skulle aldrig för mitt liv våga låta bli.

Verksamhetschefen är ny och möter i dörren. Bara ett år äldre än jag och ingen utbildning, anklagar man. Jag ser bara livrädsla och hur grillspaden luktar vapen. Slutar i samma sekund att skämmas över att vi köpt en för liten blomma. Huvudsaken är att den finns.

Jag älskar er! Vill jag ropa. I stället säger jag: Fan vad det regnar ute. Rättar mig, säger: Vad det regnar ute. Menar: Det regnar. Mumlar: Det ska bli fantastiskt roligt att gå tipspromenad. Ändå. Jag får en penna och ett papper.

Vi går i klump.

Området är inte som jag minns det. Sist var här strid mellan zigenare, trappuppgångar, otrygga barn och tvättstugestölder. Sist stod jag på en uteplats och vrålade: Stick åt helvete, ungjävlar. Hon har väl för i helvete inte gjort er nåt ont. Helvete. Heller! Det tar tre månader för mellantingsmammor att sy in omsorg i insynsskydd. Det tar tre minuter att förstöra ett.

Men nu blommar syrenen. Skyltar talar om kommunal verksamhet. Och neddragna persienner om ensamhet. Skamfläckar har rivits, nya byggts upp. På planket sitter den första lappen: Vilken reform inom svensk sjukvård är historiens mest katastrofala? Jag kryssar.

Den Söta vid min ena sida tittar sällan upp. Världen gör ont i hennes ögon, har mamman berättat. Men utbildning har hon, skriva skrivelser kan hon. På den andra går Hepatiten och drar i de för stora byxorna. En gång som den här blir det så tydligt vem som saknar Anhöriga. Tillhöriga.

Kontaktperson. God man. Mobila teamet. Välj etta, kryss eller tvåa. Vi kryssar.

Cykelvägen är smal och vinglar mellan husen. Vid nästa garage fattas en fråga. Plastmappen saknas och entvåtrefyra häftstift stirrar obstinat ur väggen. Kanske är det regnet? Kanske vinden? Kanske har någon helt enkelt glömt att efter åtta före tio kommer nio?

Men jag ser honom. Och han ser mig. Och han ser att jag ser honom. Den lille pojken som trycker bakom busken. Och snart ser jag alla de andra; de små pojkarna som trycker bakom den lille pojken som trycker bakom busken. Och de ser att jag ser dem. Jag ser att de ser.

Här och hälsar på? Intagen? Annat? Vi kryssar. Skyndar snabbt till nästa fråga.

Skam. Kärlek. Medmänsklighet. 1 X 2.

Maten räcker till ett helt kompani. Bröd och bullar, korv och läsk. Twist och hemgjorda burgare. Chorizo är vitlök och Cabanossen liknar lamm. Hot dogs är förpackat hjärnmos och låt oss höja medicinkopparna. Ketchup? Jaså inte, men lite senap då?

I sommar blir det utflykt till Dalarna. Dalhalla, dalahästar, fantastiskt fin natur. För bara trreehunnndrakrrrååånååår får vi boende och resa. Kanske får vi till och med gå ner i gropen. Om det finns personal, vill säga. Sverige stänger klockan nio – då måste sjukdomar gå hem.

Hem?

Vi klappar händer och leker prisutdelning. Stämningen tätnar kring borden. Naken får choklad och Tandlösheten en darttavla. Den Söte får en t-shirt skänkt av Radio Rix. Tänk om hon börjar sjunga i sömnen? Vi skrattar. Hon skrattar.

Jag älskar er! Vill jag ropa. Säger i stället: Fan vad det regnar ute. Rättar mig, säger: Vad det regnar ute. Menar: Det regnar. Frågar: Hur många myggor äter en fladdermushona per natt? Det är ju så fint när det finns saker att prata om. På kalas.

6 000. Tandlösheten tar det rätta svaret på en gång. Som om han såg rakt igenom mig. När vi harklar och rundar av är han den ende som förmår vända ryggen mot sin bakgrund, som har vettet modet orken att säga: Det var väldigt roligt att få träffa er alla en stund.

Dömd. Mord. Rättspsyk. Vi kryssar.

Skam. Kärlek. Medmänsklighet. 1 X 2.

Du. Hamburgerdressingen, är du snäll och ger mig den?