Det fanns smultron på ängen
bakom Hanna i borgen

det var grusgång
och frönäsor
och du


Någon hade planterat dig en berså
i körsbär
och på verandan var täckena
tunga, tunga


Det ven om skinkorna
i ditt blåsiga utedass

inne, hemma
du var alltid där

när jag kom
rullade du ut röda tunnan
välte ur den världar
och sa:

"en fingerborg kan visst va
en världsomseglare
ett snöre kan gott va
Kanans orm

måla korgarna
och häng dem i träden, Saga-Sofia
drömmarna dimper ur himlen
– fånga dom!"


När jag gick
stod alltid du och gråa flätan
på balkongen

viskande läpparna;
kom snart hit igen

klockor tickade
och karamellerna bjöd
porslinsdockan på byrån
dinglade med benen


De säger att du var tokig
inte galen, men tokig

det är liksom smällarna att ta
när man går raka vägen
med korsetten
utanpå klänningen

det är liksom priset att betala
för att man sticker
och står ut

och du stod rak

trots din svärmor, som vägrade att tillstå
att du ens existerade
trots att hon tvingade er
till trängsel i en undervåning

ja, mina rötter har alltid
legat skavfötters
och du var alltid en ful flicka
från en ännu fulare familj


De har berättat
hur hon förstörde dina rabatter
hur omsorgsfulla, nickande pelargoner
blev till pekpinnar
utan huvud

och hur du i stället planterade ett gräshjärta
på gården
födde henne 12 barnbarn
att stampa den

Arvid, Ida, Maja, Sune
Hanna, Hjalmar
och så glädjen till

Margit, Dagny, Allan, Yngve,
Astrid, Berit
ja, när människor vill


Och jag tror inte
du kallade på Gud
den dagen din make låg i Kolbäcksån

"man ska aldrig räkna ut nåt, då blir man besviken
och inför det stora
står vi alla som fån"

sa du


Jag fick dina Gårdesta-knän
fantasin
och dina förunderligheter

jag ärvde din docka
och ivern


Nu ligger hon nerbäddad i en brudkista
och du, bäddad
i jorden

jag fortsätter vara ett av dina 26 barnbarn

men hos dig
aldrig en i mängden.