Har du känt att ingen ser dig. Hur mycket du skriker ropa och slår får du inget svar.
Inte häller läraren märker dig. Du kollar dig i spegeln och ser ett ansikte med ett påklistrad leende. Men det är ju inte sanningen . Allt smink som ligger som en mask över huden täcker ärren och såren jag har i ansiktet.
Jag är bortglömd jag gör allt för att få synas. Jag gör allt för att få uppmärksamhet.
Jag bryr mig inte om det kränker mig eller slår mig för de är värt det. De enda jag vill att de kan så mig.

Du vet känslan av att se glad ut och Lee som att inget har hänt.
För masken som bär de glad ansikte de är den masken som jag bär.
Ingen märker när jag gråter under masken.