ljusen i fjärran ledfyrar som går
resten av vägen vandrade vi avskurna
från tidsträdets rötter som tvagna
av regnets eldar under de brinnande
stjärnorna i universums ugnar
överallt gnistrar diamanter i mörkret

stolt flyter stjärnskeppet genom
rymden som korsas av hetsiga rop
om hjälp eller rop som skallar
far genom tidsrummet stridsrop
eller bud om att någon skall komma
i tidens fullbordan när vaxljusen
är nedbrunna och bara stakarna
själva ljushållarna återstår

och vi vandrar som om ingenting hade hänt
utan att se de nakna mål och brinnande buskar
som kantar vägen till mars
och täcker plutos hav med aska
från smaragdsolars glömska

havet brinner i mörkret ingen
lyssnar på nattens röster drunknar
i tusental längs oframkomliga vägar
kilometer efter kilometer färdas vi
utan kompass med våra själar som enda
börda från tid till tid och rum

lukter syner smaker allt blandas
till en häxbrygd som vi delar
lika eftersom vi är lika
och ingen av oss är någon annan

men det är någon vi väntar på