jag kommer ihåg din blick
den var så snäll
du ville hjälpa
du räckte ut handen
men rädslan förlamade mig
rädslan för det okända
för att någon skulle veta
hur vilsen jag var

så många gånger jag kunde höjt min röst
bara sagt ett ord
ett enda ord
hjälp.

du lade din hand på min axel
du brydde dig
du såg mig
den lilla handlingen av omtänksamhet följer mig än idag
men jag kunde inte förmå mig göra något
jag var fast i min ensamhet

ensamhet
det är en konstig känsla
så onaturlig
plågande
som en bubbla
ja, en bubbla jag inte kan sticka hål på

som att vara en bland mängden
en vitsippa i ett hav av sippor
"plocka mig!"
varför plockar ingen mig?
jag är ju precis som den där sippan bredvid mig