sol ute, sol inne

nu lyser solen i mitt sinne

dyster jag förut var

men nu jag känner mig klar

 så lite som anden kräver

man annars gropen gräver

av självömkan man lider

och natten maran rider

människan bräcklig och skör

ingen ropen på hjälp hör

lidandet hör livet till

ofrånkomligt tycks tiden still

evigt är det svåra

plågorna är våra

att själen pinas så

går ej att förstå

men just nu är jag nöjd

nu är allting fröjd

jag överlever denna dag

fylld med välbehag