Dina ögon håller kvar det som var
Din röst ekar bilden i ett kaleidoskop
Nog är jag ett mönster men i vinden och i blommorna på marken

Vill du fara med i blåsten?
Vi kan vara varandras pappersdrakar som flyger i vinden
och hålla varandras snören

En dag blåste passionens vind iväg dig, och du var så glad
Jag saknade dig, men gladdes för din lycka
Du band fast snöret vid en sten
så att vinden inte skulle ha dragit mig för långt när du kom tillbaka

I vindens kast tvinnades tråden upp
och varje liten ände hittade ett nytt fäste
tills pappersdraken lossnade från stenen

Draken flög, ankrad i vind, gräs, blommor och fåglar
Dök ibland ned för att titta på stenen

När du for förbi i ett ögonblick av mojnad vind
ser du att jag har drivit längre än du tänkte
Du vill av omtanke samla hop trådarna igen
Tvinna ihop snöret

Jag hade redan släppt ditt.

Bind fast det vid stenen! säger jag.
Titta så vackert det är här!