Nej, jag saknar inte längre barndomstiden. Ett tag gjorde jag det, i nån slags förhoppning att det skulle vara en viktig del i mitt liv. Alla dessa minnen, bra som dåliga, varför bevara dem i minnet, där var så trångt ändå av alla nya minnen. Hur jag förr tänkte på mina minnen, smärtfyllda blandade med glada, ljusa. Tonåren känner jag mig ambivalent till, då livet ändrade inriktning, det blev ett liv till att ta hänsyn till. I mina mörka stunder ångrar jag de liv jag satt till världen, tänker på de lidande och smärtor jag kunde besparat. Men livet har ingen ångervecka. 

Jag är ändå glad för det mesta, intalar jag mig i alla fall. Man ska ju tänka positivt, och visst finns det glädje i livet, att skriva poesi är en sak som jag uppskattar, att andra läser och kommenterar, känner livet har ett värde. Roligt ta del av vad andra skriver och kommentera och applådera. 

Barn och barnbarn är en glädjekälla, även om jag som sagt känner mig kluven till att de finns. Man vill så gärna skydda dem från allt ont i världen. Men de är ju vuxna med egna barn med det ansvar det medför.För det gör ont i hjärtat när jag tänker på all ondska som finns i världen, att de troligtvis får sin beskärda del. Jag kan bara hoppas att livet behandlar dem väl.