Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Låt hjärtat va´me´.


Mot parnass´ens kvarter.

Före John Blund, strör sin sand i mitt friska öga ber jag aftonbön.
Be om förmåner är mig fjärran avlägset, därför kan man kalla det för
en nattlig monolog.

Poeter, diktare, skalder samt författare har jag mött många i mitt yrke.
( arbetat som ganymed i hela mitt verksamma liv. )
Behållning av skriverier i poesistil kommer först efter det att orden får ett ansikte.

Akademirestaurangen i Lund blev anledning till många ” sexor ” och bekantskaper med lärde män.

En av dessa läste till präst. Hade fått utgivit en diktsamling i häfte.
Fick ett, tyvärr bortkommet, även namnet har gått i ” glömmeboken. ”
Etsat in är några rader:

Jag tror på allt, blott ej ett enda, GUD.
Jag tror på klockans hemvant kända ljud.
Jag har ju själv den ställt och dragit opp.
Det är min evighet som tagit kropp.

Tiden gick. En black om foten var mitt språk. Malmöitiska. Passade inte in bland grevar och baroner i första klassens lokaler. Gick till en talpedagog.
Åke Askner. Tidigare elev hos Gösta Ekman den äldre. Från en vevgrammofon med tratt, hördes Gösta Ekman läsa, Olof Thunmans ” Pan spelar ”. Så skulle det låta.

Skogen vaknar med sorl och sus,
i stammarna jäser savens brus,
till famntag grenarna sträckas.
Åter skogen i Påsknatt står blundande
men om vaknad vår, knopparna löften bära
djupt i mylla och djupt i mo
uppståndelsens vackra drömma gro,
fina, tysta och skira.

Efter tusen och åter tusen gånger, kunde man säga sol, så man såg hur den lyste i Karlstad.

På vaxplattans baksida åkte Karin Eklund och Gösta Ekman gondol i Venedig.
Sockersöt konversation, enligt trettiotal:

Gösta: ” Vad tänker Du på? ”
Karin : ” Jag tänker på Dig ! ”
Gösta: ”Oj, vad rart.”
Karin: ” Vad tänker Du på ?”
Gösta: ” Jag undrar om jag lät plånboken ligga framme på hotellet. ”
Karin: ” Jag trodde Du tänkte på mig. ”
Gösta; ” Det var ju det jag gjorde. ”

Satt några vackra ord på pränt i poesistil har jag aldrig gjort. Icke hellre några fula.
Jag har ” hjälpt ” Karl Gehard en gång, då jag arbetade, som smörgåsnisse i Hotell Kramers matsal.
Karl Gehard vinkade, tittade på matsedeln, frågade: ” Vad är kapun? ”
” Det är en kastrerad tupp. ” blev svaret. Troligen visste Karl Gehard, ville väl testa yngligen.

Efter en stund kallade han igen, med ett ” Tack för hjälpen ” fick jag matsedeln.
Med autograf och text enligt vad som följer:

Savoy o Kramer är små hemtrevliga lyor
där kan man få goda menyer.
Vad gör det att man kan på franska ” pytt i pannan ” försköna
eller kalla tuppen för höna.
Oss greker emellan.

Nils Ferlin är etta bland dem jag läser.
Mest aktuell just nu är ” På Arendorffs tid.”

Citerar:

Ja, man lever och tär,
på den kropp som man bär,
och så ligger man där ett-tu-tre.
Och så fraktas man bort
i en billig transport.
De´ är ingenting särskilt me´ de´.

När ett sinne är så där lite bakom, ökas ett annat över. Så är det med mig.
Jag har fått talets gåva. Flera vänner har bett mig berätta, trots varning från de äldre. En gång vid et möte med ” facket ” bad jag om ordet.
En kamrat, lite längre bak i salen ropade:

” Herr ordförande, låt inte Ekman få ordet, Du får det aldrig tillbaka. ”

Detta är en förklaring till fåtalet kommentarer, i förhållande till mina texter. Mina tankar är långt före mitt skrivarfinger, därför blir det ofta ett ” klavertramp. ”















Prosa (Novell) av Lennart Ekman
Läst 429 gånger
Publicerad 2006-06-04 16:56



Bookmark and Share


    NoMi F
Härlig fin läsning
Tack för det
2006-06-21

  Propella
Tack för underbar läsning. Jag vinglar ut härifrån; berusad av dina ord.
2006-06-19

  Agnes
*ha ha* ..underbar, herr servitör! Vilket liv! Vilken duktig krönikör du vore...
Fastanade för ditt citat ur Ferlins dikt: "Ja, man lever och tär,
på den kropp som man bär" men så var han rätt mager! Jag skrattade gott många gånger Lennart och njöt ... och sörjde över att raderna tog slut. Sluta aldrig skriva!
Mvh Agnes
2006-06-04
  > Nästa text
< Föregående

Lennart Ekman
Lennart Ekman