Bilder och ord flyter mjukt genom mitt sinne.
Kinesisk meditation.
Fadern målade en tavla gjort av mjuka moln.

En präst tittar mig strängt i ögonen,
han vill skrämma mig ur mitt eget medvetande.
Men jag ser ut från tomheten. Den kan ej bli kuvad.

Jag vandrade med en mästare genom den urgamla grottan.
Där nere ran vattnet genom de gamla tibetanska hjulen.
Så har det alltid varit.

Plötsligt vaknar jag till och ser mig omkring.

En tunnelbana, allt är grått.
Människor rör sig som boskap.
Deras ansikten är som våldnader.

Jag glömmer.
Jag försöker minnas den känsla av frid som ej kunde förklaras.
Den försvinner när jag försöker greppa den.
Jag ger upp.
Jag blundar igen.